Livet hemmavid...

Jag har ett ganska starkt drag av eremit i mig, ett behov av att få stänga ute omvärlden och vara ifred med mina tankar, en bok eller bara allmänt hemmafix.

När dom här dagarna kommer så vill jag helst inte svara i telefon eller ens på sms, och det ska mycket till för att jag ska öppna ytterdörren om det ringer på. Jag vill bara krypa in i mitt ide och stanna där tills jag är i balans med mina sociala förmågor igen.

Jag tror inte det beror på hormoner eller att jag är trött eller sliten. Inte heller är det vädret eller analkande förkylning som jagar in mig i ensamheten.

Jag skulle tro att det är genetiskt.

Eller så har alla det här behovet av total isolering, det är bara inget vi pratar om. Det är liksom mer 'normalt' att komma tillbaka till jobbet på måndagen och berätta om fikadejter, middagsbjudningar och utekvällar än att berätta att man legat invirad i en filt och blundat i ett par dagar.

 

Den här helgen har jag krupit in och ut ur mitt mentala ide på ett helt underbart sätt. Jag har varvat kvalitetstid med lågfrekventa vänner med kvalitetstid med mig själv.

 

Känner mig utvilad på både in och utsida!