Livet hemmavid...

Ikväll hade jag med min lilla J och min för tillfället inlånade extrapojke på halloweenfest. Stora J har varit hos en kompis och stora A borde vara på hemväg från en skatepark i grannstaden just nu.

Det är skönt att man inte längre behöver välja sina helger att umgås med goda vänner utifrån hur man har det med barnvakt, det funkar alldeles utmärkt att träffas över en bit mat och ett par glas vin tillsammans med alla ungar i varierande åldrar.

Har tagit en lång promenad i solskenet också och pratat om allt och just inget. Skönt med människor där det inte längre finns samtalsämnen som inte går att avhandla.

Imorgon firar vi födelsedag här hemma så jag har även hunnit med att baka tårta och fixat med lite småpresenter. Vi är drygt en vecka försenade med den födelsedagen så det är på tiden att det blir av nu!

Nu är jag så jäkla trött, vinet har väl gjort sitt till tänker jag.
Sov gott!

Stora J fick ett stort kuvert i brevlådan idag, adresserat till honom och inte hans målsman som det så ofta är med brev som ser sådär viktiga och formella ut. Avsändaren var Statistiska Centralbyrån och bara det liksom.... man hör ju bara på det hur viktigt det är då...
Så vi satte oss vid köksbordet och jag läste upp brevet som var med och förklarade vad det gick ut på. Det gällde en undersökning kring ungdomars tobaksvanor och J´s ögon blev större och större alteftersom jag läste. Och när jag kom till stycket i texten där det står att han är en av sju tusen nånting ungdomar mellan 13 och 17 år som slumpmässigt valts ut, då höll han på att trilla av stolen.
"Vaddå... har inte alla fått ett sånt här? Är det typ bara jag och några till??"

Så i ungefär tjugo minuter satt han där med pannan rynkad av koncentration och kryssade så sanningsenligt han vågade på alla frågor om huruvida han provat att röka eller snusa och tittade bara upp då och då för att få hjälp med nån fråga typ "mamma är vi hög-, medel- eller låginkomsttagare?" eller "är jag född i Sverige?".
Till slut stoppade han varsamt ner frågeformuläret i det bifogade kuvertet och klistrade igen det med en belåten suck innan vi gick för att lägga det på lådan.

Den känslan av att vara unik och utvald är ju helt fantastisk och något man vill att ens barn ska få känna ofta, och jag har inte haft samvete att tala om för honom att han en vacker dag kommer vara så in i h*vete less på all jäkla skräppost som ramlar ner i brevlådan att han kommer skicka mer än varannan sån där statistikundersökning i soptunnan och muttra över att han har viktigare saker att lägga sin snålt tilltagna egentid på än korkade jäkla frågor om ovesäntligheter.... :)

*

Klockan är över åtta nu och jag vete tusan hur jag ska orka laga till nån slags middagsmat idag. Det blev sent med allt idag på grund av basketträningar och andra viktiga saker hela eftermiddan.
Jag tror det helt enkelt får bli korv och makaroner.
(No Shit!!)  ;)

Sitter på mitt kontor och fryser och vänder papper. Idag har jag tagit reda på en hög med fakturor och det känns bra, det finns en del tråkjobb som man helt enkelt bara får lov att bestämma sig för att göra klart, och ju motigare det känns innan - destu skönare är det när man är klar..

Från mitt fönster har jag just nu utsikt över en stor asfalterad gårdsplan, en ljusblå container, en dieseltruck och en lastbil som det står Schenker på. Där står ett hemmasnickrat fikabord också, precis framför mitt fönster, men det vill jag helst inte titta på för det påminner om hur långt det kvar tills man kan sitta ute och dricka sitt två-kaffe igen.....

Lars Winnerbäck sjunger i lurarna "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv" och det är väl bara att instämma. Svårt att få både tid, pengar och energi att räck till just nu.
Och så fryser jag och längtar efter sommar!!!

Nu är kaffet slut, dags att hugga nästa pappershög.....

Nu kan jag nog säga att jag tagit igen en hel del av mitt borttappade sociala liv den veckan jag var sjuk. Den här helgen har innehållit alldeles lagom mycket av allting. Långa sovmornar, bästa vänner och mycket skratt.

Och en hel del insikter också.
Någon som jag trodde var på väg att bli en kompis igen efter många år visade sig vara en felbedömning.
Det är jättesorgligt för vi har en lång historia och det har känts dom senaste månaderna som om vi varit på väg att bygga upp nånting igen, men det var tydligen inte lika mycket värt för henne som för mig....


Stora A vill följa med hem till flickvännen och hennes familj över helgen som kommer. Hon bor ett par mil från stan och planen är att dom tar bussen på Fredag och stannar till Måndag då hennes föräldrar ska skjutsa in dom till skolan.
Naturligtvis kommer jag inte säga att han inte får åka men en nojig mamma som jag är så känns det inte helt bra att släppa iväg honom till en familj som jag aldrig har träffat eller ens vet var dom bor.
Nu har jag erbjudit mig att skjutsa dom dit på Fredag em så får jag chansen att presentera mig för dom och bara få en liten känsla av hur dom är.
Jag har sagt att han gärna får säga till E att det hans fjantiga mamma som har ett sjukligt behov av att lägga sig i hans liv, det är ok för mig, men han bara skrattar och skakar lite på huvet åt mig. :-)

Stora J har förvånat mig genom att vara på gott humör hela tiden sen dom kom hem från pappa i eftermiddags.
Vi har tittat på film tillsammans och det händer inte så ofta numera. Han befinner sig i den mest förvirrade stadiet av sin tonårstid nu tror jag, åtminstone hoppas jag det för blir det mycket värre vet jag inte om han kommer att hitta hem från skolan ens... :-/

Lilla J är min lilla prinsessa och trots prepubertala humörsvängningar så är hon min ständigt tillgivna följeslagare och den som hjälper till mest här hemma. I Fredags var det hon som hade städat undan här hemma, dammsugit av golvet och laddat diskmaskinen för att det skulle vara fint när jag kom hem. ♥


Nu ska jag ta mina insiker och tankar och göra kvällen,
man blir förbannat trött av att ha så här roligt en helg... :-)

Smu Gnut kära vänner!