Frustrerad!
Han kom åkandes på sin longboard längs en cykelbana och en bil körde ut från en tvärgata, där han hade stopplikt, och knuffade till honom. Föraren klev ur och kollade så J var ok - och sen åkte han bara därifrån!!
Jag vet inte vad andra skulle känna men jag blir tokarg när jag tänker på det. Hade det varit för mycket begärt att ringa föräldrarna när man kör på en tonåring? Eller kanske skjutsa honom hem till och med för att försäkra sig om att han var ok??
Vad är det med folk som inte verkar bry sig längre???
Livet
Nu jäklar ska det grillas, badas, drickas vin och åkas båt!!!
2011-07-25, 12.00 En tyst minut för de 93 ...
2011-07-25, 12.00 En tyst minut för de 93 dödade i terrorattacken i Norge.
Tiden går...
Och det här gjorde jag för två år sedan...
Och för ett år sedan igår träffade jag min far för första gången.
Livet pågår! <3
Summering med sorg
Jag har sovit länge både Lördag och Söndag, fika med kollegan J i fredags, mysdag i blåbärsskogen med lillebror T med familj igår och IKEA med min gamla kompis M idag. Ungarna är hemma igen och hela den här helgen har haft alla tänkbara förutsättningar att bli en sån där underbart energigivande paus man så väl behöver.
Men så går en skruvad jävel och skjuter och spränger ihjäl en massa människor bara några timmar härifrån och hela världen blir helt plötsligt väldigt skrämmande och svart.
Jag är medveten om att det händer hemskheter i världen varje dag, och det är inte mer tragiskt för att det händer här, men på något naivt sätt har jag nog trott att vårt lilla hörn av världen har varit en säker plats att vara öppen med sina politiska åsikter.
Jag hade fel.
Flera av dom som sköts ihjäl var barn i samma ålder som mina söner, och jag blir tjock i halsen bara av att tänka på att det finns en massa mammor, pappor och syskon som för några dagar sen vinkade av sina tonåringar, för att nu aldrig mer få se dom.
En pojke sa i en intervju under helgen; "Jag har aldrig förlorat en närstående förr, då blir det ganska dramatiskt när man förlorar över 80 stycken på en gång..."
Jag har lite svårt att veta vad och hur jag ska känna efter vad som hänt. Å ena sidan tycker jag att man nog inte är riktigt mänsklig om man inte känner något alls efter en sån här händelse, å andra sidan råkar människor som jag inte känner över hela världen ut för mardrömssaker varje dag utan att jag känner det minsta...
Men klumpen sitter där den sitter, ibland i halsen och ibland i magtrakten.
Och kommer nog göra ett tag till.
Inte nere för räkning, bara nerräkning...
Sen har jag lagat mat halvsovande, diskat halvsovande och handlat på Maxi med yrvaken och stirrig blick. Glömde hälften men orkade inte ens tänka på att åka tillbaka.
Jag hoppas jag är piggare imorgon, för en väldigt söt ung (väldigt ung....) man har kommit in och hälsat på mig varje dag dom här veckorna och det är alldeles för trevligt för att jag ska sitta och gäspa bort stunderna.... :)
7 dagar kvar....
Andningshål
Tog ett par glas vin på kollegan M´s balkong tillsammans med henne och hennes dotter igår så idag var det lite segt att komma igång.
Nu har jag dock tryckt i mig en matlåda med fläsk, mos och löksås, och en liten hutt chi san till det, så nu känner jag att energin kommer tillbaka och tankarna får fäste i huvet igen.
Mitt i det här kaotiska jobblivet som råder just nu har jag faktiskt haft en riktigt härlig helg som gav mycket energi. Min "nya" lillebror och hans familj har varit här och hälsat på några dagar, och lite grillat, en båttur och några glas vin och bubbel har gett en skön semesterkänsla som hjälper upp humöret massor.
I eftermiddag ska jag ringa och boka biobiljetter till Harry Potter åt mig och ungarna, ute skiner solen och om bara drygt en vecka börjar min tre veckor långa semester.
:-)
Förstoppade förändringar...
Jag hör till dom som då och då gnäller över förändringar och suckar över att allt ska vara så förbannat krångligt jämt, särskilt på jobbet. Jag kan förstå att man ibland kan behöva förändringar, och att man måste se saker lite mer långsiktigt än vad jag kanske gör, men vissa gånger blir jag bara trött på allt tidsödande strul.
Firman som sköter städet på mitt jobb har tydligen bommat igen för sommaren, och det börjar märkas på både toaletter och kök nu efter ett par veckor. Idag ringde jag företaget som utför själva arbetet för att försöka lösa problemet, men gick inte alls bra. Jag kom inte längre än till en telefonsvarare som lovade att någon skulle ringa tillbaka. När det inte hände försökte jag få tag på en ansvarig hos oss, men den personen var på semester och jag kom bara till mobilsvar. Eftersom chefen är på semester så ringde jag istället chefens chef, som gav mig ett journummer till det ansvariga företaget i Derby, England. Efter en stunds knappande på kommando efter en telefonsvarare med svårbegriplig dialekt blev jag till slut kopplad till en kvinna som inte kunde svara på något alls rörande vår facility service, och som istället hänvisade tillbaka till den ansvarige på vårt företag.
Som ju som sagt är på semester.
Rötmånaden har börjat och i pentryt vilar en något unken doft av diverse gammalt spill på golven, och toaletterna (som även används av chaufförer som kört Rumänien - Sverige nonstop utan att duscha) har antagit en smutsgul ton.
När till och med en sån enkel sak som att torka lite golv och fylla på dasspapper ska vara så in i helvete överbyråkrstikt att det till slut inte går att utföra - ÄR DET KONSTIGT ATT MAN TRÖTTNAR PÅ ALLA NYA "FÖRBÄTTRINGAR" DÅ??
Körigt
Nu har jag iaf hunnit hinka i mig dagens första kaffehink, osäkert om det blir några fler, men får jag inte den första så kan jag glömma att försöka få resten av dagen att funka...
Svårt att sova...
Det är lite för mycket som snurrar i hjärnan också, tankar som bottnar i den här fåniga rädslan för att bli sårad. Förnuftet säger att man inte kan vinna om man inte chansar, men rädslan skriker att jag ska bromsa....
Ok, jag sover på saken.
Smu Gnut!
Koma
På Måndag är det dags dock. Tre veckor ska jag vara pigg och produktiv innan jag med gott samvete kan stänga av hjärnverksamheten igen.
Just nu känns det sådär, men jag tror nog det bli bra bara jag kommer iväg till dårhuset.
Nästa helg får jag besök av min lillebror R och hans familj, jag ser fram emot det jättemycket och det gör att semesterkänslan nog kommer hålla i sig lite i alla fall. :-)
