Livet hemmavid...

Den här gången var det bilhandlaren som stod i skottlinjen. Ibland tänker jag att det kan inte vara riktigt sunt att bli förbannad så ofta som jag blir, men ärligt talat så känns det jäkligt uppfriskande.
Och så länge jag kan kanalisera min ilska mot rätt håll så är det kanske inte så farligt...?

Bilen jag köpte i våras hade en liten spricka i rutan, det var bilhandlaren som påpekade det för mig innan jag hade upptäckt den själv, och han sa i samma andetag att han kunde dra bort motsvarande självriskkostnad på priset eftersom det ju självklart täcktes av försäkringen.
Sagt och gjort.

I somras lämnade jag in bilen till glasmästaren, som fakturerade för självrisken och sen var det inget mer med det.

Igår fick jag brev från glasmästaren där det står att försäkringsbolaget inte står för kostnaden eftersom jag inte stod som ägare till bilen det datum som uppgetts som skadedatum, och att dom därför övervägde att fakturera mig för hela beloppet. När jag ringde upp försäkringsbolaget så var jag (dumt nog förstår jag nu....) ärlig och talade om att skadan redan fanns när jag köpte bilen men att jag lämnat in den först när det blivit så illa att det skulle påverka besiktningen.

"Men lilla gumman.... det förstår du väl att vi inte ersätter för skador som fanns innan du hade bilen i din ägo....?"

Men nej, det fattade jag inte. Jag har aldrig lämnat in en bil hos en glasmästare för en stenskott-skada tidigare och trodde i min blåögdhet att man vinner på att vara ärlig.

Altså!
Jag marcherade raka vägen in till bilhandlaren och frågade om dom verkligen förväntade sig att deras bilkunder skulle ljuga om skador på deras försäljningsobjekt och om det var en medveten uppmaning till mig att ljuga om skadedatum när han sa att försäkringen skulle täcka skadan. Va? VA??

Och vips så erbjöd sig bilhandlaren att ringa glasmästaren och försäkringsbolaget och göra upp.

Och jag hoppas och håller tummarna för att jag slipper betala dom "Uppskattningsvis 7-9000 kronorna" som min gigantiska framruta skulle kosta.....


Återkommer i ärendet.

Igår opererades stora J i armen. Operationen gick bra, det infekterade området är rengjort på benflisor och han är återigen ihoplappad. Ett antal nya stygn kommer att pryda hans smala arm brevid dom gamla, och med lite tur och tålamod kommer han nog att spela basket igen snart.

Jag har sagt ett tag att jag tycker det räcker med skador nu, att det känns som om vi har fått nog av sjukhus och läkare, men jag börjar tro att det kan vara precis tvärt om, att vi inte är tillräckligt rutinerade för att klara av det här med vårdsystemet. För man behöver vara lite av ett proffs för att kunna hänga med i svängarna har jag förstått idag. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med rutin för att bli sjuka!

Igår när vi kom till sjukhuset så skrevs vi in på Dagvården, för det var vad som stod i brevet vi fick hemskickat dagrna innan.
Operationen var planerad till kl 14 och Dagvården stänger kl 17.
Jag visste att stora J var inbokad på Patienthotellet i tio dagar för antibiotikabehandling, men det var allt jag hade koll på. Allt det andra, som mediciner och omvårdnad och såromläggningar räknade jag med att det fanns proffs som kunde ta hand om. Vi befann oss trots allt på ett stort sjukhus.

När klockan närmade sig 17 så låg stora J kvar på uppvaket och jag frågade ett par gånger personalen om vi skulle ta oss direkt till Patienthotellet själva, men fick svaret att dom bara hade ansvar för J´s smärtlindring och att dom inte kunde ta det beslutet.
Jag tror att klockan var närmare halv åtta på kvällen när vi till slut blev hämtade till Barnkliniken, där stora J fick sig några mackor och man kunde konstatera att han kunde kissa som han skulle, (och jag för övrigt träffade underbara sjuksyster Lilla Jag) och efter en stund bar det iväg till hotellet.

Så långt var jag väl inte mer förvirrad än vad föräldrar är mest på sjukhus med sina barn, men nu började det bli lite  värre....

Sent på kvällen kom en sköterska på Patienthotellet in till oss för att ge stora J hans medicin genom en liten slang i armen. Hon talade om att den där nålen måste bytas var tredje dag för att förhindra infektioner så hon tyckte att jag skulle be någon på Dagvården eller Barnkliniken byta den innan helgen, dessutom undrade hon om jag hade med mig antibiotika eller om jag skulle hämta ut den idag, dom hade bara tre doser nämligen.
"Eeeeehh.... jag har ingen medicin, skulle jag haft det?" frågade jag, varpå hon tittade frågande på mig och konstaterade att hon i alla fall inte hade hört nåt annat.

I morse var stora J´s hand väldigt svullen, så sköterskan tyckte vi skulle kontakta Dagvården, där vi ju faktiskt blivit inskrivna, och fråga om Antibiotika, nålbyte, svullnad och såromläggning.
Så vi gav oss iväg.
På Dagvården såg dom ut som fågelholkar och hade ingen aning om nån antibiotika, bytte absolut inte nålar på barn, ville absolut inte lägga om såret och kunde inte ens bidra med ett bandage till den svullna handen..
Han fick en soppåse att trä över armen när han duschade, men det v ar allt.

Dom hänvisade till Ortopeden.
Där rådde kaos och det tog tid innan vi ens kunde tala om för en sköterska att vi hade frågor. Stora J började bli ordentligt trött och illamående. Dom hade ingen aning om nånting eftersom vi inte haft med dom att göra över huvud taget dom här dagarna, men hjälpte till med att linda handen i alla fall, och hänvisade till Barnkliniken.
Och ungefär där tog stora J´s ork slut. Han vinglade till och kräktes.

Vi stapplade tillbaka genom stora entrén och in på Patienthotellet, där en sköterska log och frågade om jag hade fått med mig antibiotikan.
Och ungefär där tog min ork slut.

Ska det vara min sak att fixa antibiotika? Ska jag själv gå till apoteket och köpa kompresser för att lägga om ett nysytt operstionssår? Ska jag fatta beslut om huruvida man byter nålar på barn eller inte? Ska jag ignorera en svullen hand som spränger?
Var finns det nån personal som kan hjälpa oss?
VI BEFINNER OSS JU FÖR I HELA HELVETE PÅ ETT JÄVLA REGIONSSJUKHUS! SKA DET VARA SÅ SVÅRT????

Okej, jag svor inte åt sköterskan, det vågade jag inte, men hon lovade till slut att själv ringa runt och kolla upp hur det skulle bli med medicinerna, och sen var det helt plötsligt inga problem att få hjälp.
Med alla ovanstående bekymmer och frågor.

Nu ska jag sova, och hoppas att min stora J kan göra detsamma, alldeles ensam i sitt lilla hotellrum. ♥

Jag tycker väldigt mycket om mina kompisar, för mig är det inte så långt mellan vänner och familj, och jag hoppas (och tror nog) att dom vet hur mycket dom betyder för mig! ♥

Sitter på jobbet och tar en fem minuters paus med en kopp av det sparsamt goda automatkaffet.
Jag tänker inte jobba mycket längre än så här men vill göra klart lite småjobb för att kunna kasta en hög post-it-lappar innan jag går hem.

På mitt skrivbord finns just nu (förutom datorn, telefon och pennburk) tre kaffekoppar, en Atrix handcreme, en påse aprikoser, ett par ohyggligt fula skyddsglasögon, lite diverse fartygsdelar under någon form av utredning, en vattenflaska och runt en miljon post-it-lappar.

Jag är ganska säker på att intag av socker och koffein under en arbetsdag skulle kunna minskas ner ganska drastiskt om jag bara kunde gräva mig igenom högen med gula lappar....
Hatar post-it!


 

När jag var barn tyckte jag väldigt mycket om att titta i våra gamla fotoalbum. Det spelade ingen roll om det var kort på människor jag inte hade en aning om vilka dom  var, jag kunde sitta i timmar och bläddra bland personer, ögonblick och händelser som förevigats långt innan jag föddes.
Ännu mer speciellt blev det när jag fick reda på att jag hade en annan biologisk pappa än mina syskon, och att flera av människorna jag redan kände från albumen faktiskt var mina släktingar. Där satt jag och bläddrade och visste att bilderna föreställde mina fastrar, farbröder och kusiner. Och min far. Och jag kände ingen av dom.
Det var en ganska konstig känsla minns jag, och rätt spännande.
I alla år har dom här människorna funnits i mitt huvud, undanstoppade långt in, lika bleka och gulnade som orginalkorten i albumen hemma hos mamma och pappa.

För lite över ett år sedan började bilderna helt plötsligt få ny färg när jag träffade först min far och sen min bror för allra första gången. Även dom andra personerna fick helt plötsligt namn och blev verkliga, inte längre bara skuggfigurer från det förflutna utan riktiga levande människor.
En av dom är min faster, och henne har jag faktiskt träffat en gång för länge sen.
Jag har ett kort på oss tillsammans där jag kanske är ett par veckor gammal. Hon har en blommig mörkbrun klänning på sig och glasögon med tjocka bågar och jag har en röd sparkdräkt. Hon håller mig i famnen och ler sådär som man gör åt småbarn.
Igår satt jag i hennes kök och drack kaffe och åt smörgåstårta, och småpratade om lite av varje. Förstår ni att det är en tanke som tar en stund för mig att greppa?

Jag sitter och tittar på kortet just nu och det är inte längre bara ett foto på mig och någon som ska föreställa min faster, det är ett foto av mig och min faster E!

*

Har löst melodikrysset i helgen också - live, och skjutsat barn och hämtat barn och skjutsat barn igen, och umgåtts med G och A. Idag regnar det och det passade min kalender alldeles utmärkt med tanke på mitt planerade soffhäng.
Nu ska jag jobba ett par dagar och sen får vi se hur dagrna kommer att se ut närmaste två veckorna, med stora J´s operation och behandling.