Livet hemmavid...

Nu har jag skjutsat iväg ungarna för helgen och pulsen börjar så sakta återgå till ledighetstempot.
En bulldeg står på jäsning och jag hoppas jag inte somnar innan jag är klar med bullarna för jag har lovat grabbarna lite mut-fika till inventeringsjobbet imorgon och det blir inte nådigt om jag dyker upp utan....

Fick reda på idag att hela min avdelning på jobbet eventuellt kommer outsourcas, det är ett sånt där tjusigt ord som är lite modern nuförtiden men jag kan inte låta bli att skrämmas av det en aning...
Vad händer med oss då?
Kommer vi att följa med eller flyttar dom hela bygget till centrallagret i Rotterdam?

Man ska ju inte måla fan på väggen säger ju alla, men vad fan - han sitter ju redan där mest hela tiden!!
Tänk om det kunde få lugna ner sig en aning och man hann landa i alla nya rutiner, affärssysten och organisationsförändringar innan man kastas in i nya.....

Lite tröttsamt det här tycker jag.

När man blir förälder för första gången så är det en ganska omtumlande upplevelse och man drabbas av en massa nya känslor som det inte är alldeles lätt att hantera.
Rädsla var en av mina. Jag var rädd att inte räcka till och att jag skulle göra en massa fel, och rädd att andra skulle genomskåda min bluff och inse att jag inte alls var en så bra mamma som jag försökte ge sken av.
Rädd att mitt bästa inte var bra nog.
Beskyddarinstinkt var en annan känsla som jag förvånades över hur stark den var. Det här med att kunna offra sitt liv för en annan människa fick en helt annan betydelse.
Jag ville skydda dom från olyckor, från sjukdomar, från att vara ledsna, från att frysa och en massa andra saker som jag inte ens hade vetet att små barn behövde skyddas ifrån.
Och så är det den här ofattbara kärleken som det inte finns ord nog för att beskriva. Jag hade verkligen ingen aning om att det var möjligt att älska en liten människa på det sättet.

Ingenting av det här går över.

Min känsla av otillräcklighet finns där fortfarande, jag är fortfarande rädd att göra fel många gånger, jag önskar att jag kunde skydda dom mot allt otäckt och sorgligt så länge dom lever och jag älskar dom mer än nånting annat.

Så när stora J är trött och trulig och lärarna tycker att han verkar frånvarande och nonchalant så älskar jag honom precis lika mycket som när han var nyfödd och hjärtat svämmade över sådär tokmycket.
När stora A blir mer och mer självständig och vuxen så är jag - förutom stolt över honom - fortfarande livrädd att något ska hända
och när lilla J går till skolan med mungiporna pekande neråt och tycker att livet är jobbigt nu så skulle jag helst av allt vilja hämta hem henne igen, krama om henne och säga att hon får stanna i mammas famn resten av dagen.

Så är det.

Några kollegor satt och läste kvällstidningen på nätet tidigare idag och muttrade över något feministiskt uttalande i nåt sammanhang. Jag vet inte vad det handlade om och med tanke på deras ordval i kommentarerna så kände jag väl att det kanske inte var värt att lägga på minnet heller....
Jag vet inte varför dom över huvud taget tycker att det är värt att slå ner på, det kan ju omöjligt vara så att dom känner sig hotade över könsfördelningen hos oss när den består av en kvinna och ett tjugotal män...?

Om man slår upp ordet feminism i svenska akademiens ordlista så står det:
"Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen"

Det står ingenstans att det är en grupp missnöjda militanta manshatare som vill ta över herraväldet och förinta alla karlar och jag har aldrig någonsin hört eller läst att det skulle finnas en sådan baktanke.

Varför kan man inte ställa upp på att kvinnor och män är lika mycket värda?
Vi är olika, och det är väl en himla tur att vi är, men att sträva efter att vi ska värderas lika högt kan ju aldrig vara fel.
Eller?

Kramar till er alla fantastiska kvinnor! ♥
(och eftersom jag älskar karlar så skickar jag med en kram till er också ;) ♥)