Livet hemmavid...

Ok, drömjobbet då!

Konditor var jag lite inne på härom dagen, men man får nog inte begränsa sig till bullar, muffins och matbröd.
Och så är det det här med tidiga mornar.
Det går fetbort

Möbelsnickare har jag också varit inne på tidigare, men....
Har glömt det mesta jag lärde mig på skolan, och det här med att man måste kunna leva på verksamheten tar ju bort lite av det roliga... i mina drömmar så går jag och skrotar i mitt snickeri utan några som helst krav på mig mer än att trivas....
Och den tanken känns inte alldeles verklighetsförankrad.

Fårfarmare i Australien drömde jag en natt att jag var, och ärligt talat kändes det som ett drömjobb.
Men i verkligheten?
Hallå!? Ligger Australien i Kristinehamn eller??

Lärare?
Nope.
Har egna slynglar.

Städerska?
Nope.
Har egen lort.

Säljare?
Ja, men sälja vad?
(En heminredningsbutik till i den här stan kanske?)

Lapplisa? Parkvakt? Forskare? Limousinchaffis? Målare? Mekaniker? Författare?

Men hjälp då!?
Så sent som idag var det en som talade om för mig att det bara är en själv som sätter gränser,
"Du kan bli vad du vill A!"

Jamendåså.

Solstolsprovare på Aopllo.
Eller Superhjälte!

Precis som dom flesta andra kommer jag ihåg precis var jag befann mig och vad jag kände när jag första gången såg bilderna på dom rykande skyskraporna i New York.
Inne i Teliabutiken var alla knäpptysta och det enda som hördes var ljudet från tv´n som just då var uppskruvat. Jag hade varit inne i en annan affär strax innan och hört om ett plan som kraschat in i den ena skrapan, men ärligt talat var det inget jag tänkte särskilt mycket på, olyckor häder över hela världen hela tiden och det går inte att ta till sig allt.
Men när J och hans kollega inne i butiken hyssjade på mig när jag kom in, och pekade mot tv-skärmen, då blev jag rädd. Det var en hemsk känsla som satt kvar i magtrakten i flera dagar, och jag följde allt som visades på tv och sades i radio den närmaste tiden. Som jag tänker att större delen av världen gjorde.

Tio år går fort, och när jag idag ser samma bilder kablas in i mitt vardagsrum så kommer känslorna tillbaka en aning. Vad är det för värld vi lever i??

*

Den elfte september för två år sedan är roligare att tänka på. Den kvällen hade jag fyra förväntansfulla femtonåringar här hemma som såg fram emot en hel dag i Avesta, där Sveriges näst största gjutna betongpark finns. Dagen i Avsta visade sig bli en sån där dag som killarna ganska lång tid framöver skulle prata om som en av dom bästa dagarna i sitt liv.

Det är tur att det finns små ljusglimtar i den här galna världen, det skulle kännas rätt mörkt annars.

Smu Gnut! ♥

Varje gång jag hör Mads Mikkelsens röst säga på knackig svenska att "livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna man minns", så tänker jag att jag ska börja spara pengar så jag kan ta med mina lövlingar på semester nånstans, men så slår det med alltid att stora A är så gott som vuxen och nog inte är så intresserad av att semestra med sin mamma längre, och att dom andra två snart är där också.

Och så blir jag lite ledsen och känner att jag liksom har missat chansen att ge dom allt det där jag så gärna hade velat när dom var små och jag var pank.

Jag är inte särskilt fattig längre, det är jag faktiskt inte, men att spara ihop vad det skulle kosta att åka utomlands med alla tre verkar vara oöverstigligt.

Och den tanken nu när det bara blir mörkare och kallare ett tag framöver är så deprimerande.

Jag tycker inte om när någon jag inte känner så väl tittar på mig med ett förväntansfullt leende och säger; Berätta om dig själv! Det betyder inte att jag inte tycker om att prata om mig själv, tvärtom så har jag - precis som så många andra - ett stort ego, ett ännu större bekräftelsebehov och är barnsligt förtjust i situationer där jag är i fokus.
Men vad säger man till en människa som påstår sig vilja veta allt om ens person? Det finns ju inte på kartan att man berättar allt för nån man inte känner, och med tanke på kallpratet som följer på en uppmaning av det slaget så kunde personen lika gärna le, lägga huvet på sned och säga; Säg så många ord i följd som möjligt om allt ytligt du kan komma på tills jag tycker det känns bra att avbryta!

Jag fick besök på jobbet härom dagen av en leverantör jag hade mycket kontakt med när jag jobbade som inköpare. Vi har aldrig tidigare träffats men det har hunnit bli åtskilliga timmar på telefon, och på något sätt så tycker man att man ändå har något slags relation till varandra.
Men när jag blev uppmanad att berätta om mig själv så hade jag ingen aning om vad jag skulle svara...

("Jo, du förstår... jag är en väldigt självkritisk människa som ofta känner mig både felplacerad och vilsen. Jag vet fortfarande vid 37 års ålder inte vad jag egentligen vill göra med mitt liv och är ganska säker på att jag kommer summera mina dagar med bitterhet och ånger om jag inte inför drastiska förändringar. Jag fascineras av dårskap men föraktar dåraktiga människor. Jag kan ena dagen läsa kvällstidningsrubriker om svält, upplopp och naturkatastrofer med tårar i ögonen och en klump i magtrakten, bara för att nästa dag ignorera allt av nyhetsvärde och hellre bläddra fram till kändisskvallret för att läsa om nån playboy-modells misslyckade bröstförstoring. Jag har i mitt liv skänkt tio tusentals kronor till välgörenhet men känner helt ärligt en större personlig tillfredsställelse när jag köper en ny och ganska dyr handväska. Jag älskar skvaller, både att ta del av, föra vidare och vara föremål för - alla tre sidorna av det ger mig en känsla av delaktighet. Jag är en bra mamma med konstant dåligt samvete över att jag inte är ännu bättre, mer närvarande, har mer tålamod och obegränsat med tid och pengar. När jag säger att det bästa med att bo på hotell är den underbara frukostbuffén så ljuger jag, det jag tycker bäst om med hotellvistelser är tystnaden och att jag kan gå på toaletten med öppen dörr.... Och du då? Berätta om dig!")

Nej, så sa jag såklart inte.
Jag ljög ihop nåt om mitt underbara jobb, välordnade liv och normala tankegångar.
Som jag så ofta gör.
All information om dom skruvade detaljerna som gör mig till den jag är spar jag till dom som faktiskt
vill veta och som inte bara frågar för sakens skull.

Vi kan väl ha varit runt 14, 15 år eller så, jag och kompisen, när vi bestämde oss för att knäcka extra som barnvakter. Vi hade hört att det var lättförtjänta extrapengar, och hur jobbigt kunde det vara att passa småbarn liksom...?
Eftersom ingen av oss kände nån som hade barn som behövde passas så skrev vi lappar och tejpade upp på konsum och ica, med våra telefonnummer på små remsor som man kunde riva av och ta med hem.
Och så väntade vi.

Man kan tycka att ansvarsfulla föräldrar borde ha bättre omdöme än att låta vilt främmande tonåringar ansvara för deras små älsklingar, men faktum är att vi fick flera napp. Om det berodde på det glättiga 80-talet förde med sig nån slags godtrogenhet eller om vi helt enkelt bara hade formulerat oss på ett ovanligt moget och ansvarsfullt sätt på våra lappar har jag ingen aning om, men jobb fick vi.

När jag ser tillbaka på det med mina föräldra-ögon så kan jag nog säga att det inte var dom allra mest ansvarstagande familjerna som anlitade oss, det handlade oftast om ensamstående mammor som ville ha barnvakt medan dom gick ut på krogen, men ungarna var söta och rara och vi tjänade lite extra pengar, och det var det enda som var viktigt för oss.

En helg på våren för drygt 20 år sen hade jag gjort upp med en familj att jag skulle passa deras två pojkar i 8-10 års åldern i några timmar. Det var en Lördag och pojkarnas mamma och hennes pojkvän skulle hem till några kompisar och titta på hockey på tv. 
Den här familjen hade blivit tipsad av en av mina andra barnvaktsfamiljer att jag skulle vara bra, och mamman hade bara ett par dagar innan bjudit hem mig på en fika för att bilda sig en uppfattning och avgöra om hon kunde lita på mig. Det kändes bra helt enkelt, det här var en seriös familj.

Vid 17-tiden på Lördag eftermiddag kom jag hem till dom och en timma senare skulle dom vuxna ge sig iväg. Dom lovade att vara hemma till 22 ungefär, så allt jag behövde göra var att ge ungarna mat och se till att dom kom in i tid och borstade tänderna innan dom gick och lade sig.
Piece of cake!

Klockan blev 22 och inga föräldrar kom hem.
Pojkarna hade jag fått i säng, och när klockan började närma sig 23 så ringde jag hem till mina föräldrar och talade om att jag skulle bli sen.
Strax efter det ringde pojkarnas mamma och sa att dom satt fast i en sommarstuga och att bilen inte ville starta, men dom skulle försöka komma hem så fort som möjligt.
Klockan blev midnatt, fortfarande hade dom inte kommit hem, men dom ringde igen och sa att jag kunde låna deras säng om jag blev trött. 
Dom jobbade på att ta sig hem.
Vid 1-tiden ringde dom och sa att dom inte skulle kunna ta sig hem, och att dom skulle betala mig extra för att jag stannade hos pojkarna tills på morgonen.
Jag gick och lade mig. Vad kunde jag göra liksom...?
Vaknade vid 8-tiden på morgonen av telefonen. Det var mamman som ringde för att tala om att dom skulle få hjälp med bilen och att dom snart var på väg hem, och-dom-var-så-väldigt-tacksamma-om-jag-kunde-stanna-bara-någon-eller-några-timmar-till....
Jag ringde hem och rapporterade till mina föräldrar, som nog var ganska skeptiska till den här familjen vid det här laget och helst hade hämtat hem mig, men förstod att jag ju inte bara kunde lämna grabbarna hur som helst.
Hela dagen fick jag rapporter från pojkarnas mamma och styvpappa utan att varken se röken av dom eller få något egentligt besked.
Vid 20-tiden på Söndagen kom dom äntligen hem. Vid det laget hade jag tömt kylskåpat på allt som fanns att äta till pojkarna och själv var jag så hungrig att jag till och med hade kunnat äta burkskinka.
Styvpappan hade med sig pizza hem till familjen, jag fick ett par hundralappar extra för "besväret" och sen var jag äntligen fri!

Just den här söndagkvällen minns jag lika tydligt som om det var förra veckan det hände. Det var vårens första riktigt varma dag och det började bli grönt ute. Det doftade av blöt jord och varm asfalt, och jag kände mig vuxen på ett sätt som jag inte hade gjort innan.
Och lika fri som om jag suttit fängslad i månader.
Jag gick förbi ett hus där radion stod på och ur högtalarna hördes I Promised Myself med Nick Kamen.
Jag minns att jag småskrattade för mig själv hela vägen hem och undrade om nån skulle tro på mig när jag berättade om mitt surrealistiska dygn, när 3 timmars barnvaktade råkde bli 27....

Men.
Det var våren,
jag var 16 år,
jag var fri,
och jag hde några skrynkliga hundralappar i fickan som med all säkerhet snart skulle förvandlas till en handväska eller lite smink redan nästa dag.
Och Nick Kamens låt kommer alltid att påminna mig om den oslagbart underbara känslan.







 

"Pojken" fyrade av ett leende idag som till och med fick vårsolen att blekna. Tjejerna jag satt och fikade med började skratta och undrade vad som var på gång, och jag blev röd som en paprika i fejjan.

Kanske är det ingen bra idé?
Kanske är det den bästa idén på länge?

Jag skiter i vilket och bara njuter av vårkänslorna nu!!! ;)

Fortfarande, efter ett par år, så har jag svårt att ta blicken från hans händer. Han har jättefina händer!
Bland dom finaste jag sett tror jag. Lagom stora och lagom slitna av väder och vind och jobb.

Jag hade egentligen tänkt skriva om nåt annat nu när jag loggade in på bloggen, men jag kan för mitt liv inte minnas vad det var. Jag satt i bilen för en stund sedan och formulerade ord för mig själv och hade en känsla av att jag kommit nån ny och häpnadsväckande sanning på spåren, sådär som man kan göra ibland, men allt som finns i min hjärna just nu är ett par väldigt fina manliga händer....

Så det kan bli....

Några dagar före julafton åkte jag till Karlstad för att julhandla dom sista klapparna och mätta shoppingbehovet med lite pynt och godis. Jag har den fantastiska möjligheten att kunna göra det nämligen. Jag har inte mycket pengar, det har jag aldrig haft, och några större utsvävningar har jag aldrig haft råd med, och kommer nog aldrig att ha heller, men mina pengar räcker till att betala mat, räkningar och vardagsnöjen. Jag kan tanka bilen och ladda mobiltelefoner och jag kan portionera ut en varsin månadspeng till ungarna runt den 25 varje månad.
Det finns dom som har det långt tuffare än jag med den här biten.

Den här speciella dagen hade jag en ganska tung korg med mig till kassan på Ica Maxi, fylld med varsitt tv-spel till ungarna och lite goda onödigheter som rödbetssallad och after eight. Jag stod i kö en stund och roade mig med att titta på folk och undra vad dom hade för roligt i sina korgar och kassar, när jag får se två poliser stå och prata med en kvinna som satt på en bänk en bit bort. Dom var alldeles för långt bort för att man skulle kunna höra vad som sades, men trots att alla runt mig gjorde sitt bästa för att inte titta ditåt och ansträngde sig för att inte se ut som nyfikna gamar, så vet jag att vi var många som undrade vad som försiggick.
Det vi såg var en kvinna i min ålder som packade upp några av sina varor på bänken brevid sig medan hennes två små barn i 4-6 års-åldern tittade på, och rotade i handväskan och plånboken en stund innan polisen slutligen eskorterade henne ut från affären.

Min slutsats, och säkert många andras, var att hon hade stulit och inte kunde visa upp kvitton på allt hon hade i sin Ica Maxi-påse.

Dom jag har berättat det här för blir bestörta över historien, men konstigt nog bara över vad kvinnan gjorde, inte över hur hon kan tänkas må eller hur hon och hennes barn har det.
Det är fel att stjäla, punkt slut! Här finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, är man en tjuv ska man hängas ut, och det ordentligt!

Jag håller i princip med, men då ska det vara lika överallt, och det är det inte.

Om vi nu har gjort oss en bild av vad som hände på Maxi den här dagen strax före jul, kvinnan hade stulit, kunde inte visa kvitton och blir tagen av polisen. Mitt framför ögonen på sina barn.
Då kan vi fortsätta föreställa oss en stund till, den förtvivlan som drev henne till att göra som hon gjorde. Det är bara några futtiga dagar kvar till julafton och hennes barn, som alla andra, har skrivit önskelistor till tomten, med snirkligt hoptotade ord som "nintendo wii" eller "skridskor", lyckligt omedvetna om att tomten inte alltid åker hem till dom allra fattigaste familjerna.
Kanske det var så att den här mamman inte alls är en tjuv egentligen, utan bara en stackars fattig mamma som vill att hennes två pojkar ska få tro på tomten en jul till, och i sin förtvivlan inte såg nån annan utväg än att smuggla ner några saker i sin påse som inte socialen tyckte var nödvändiga, eller försäkringskassan inte ansåg vara värt att skynda på utbetalningen för....

Jag vet inte, men hur fel det än är att stjäla så vet jag många som gör värre saker än så utan att nånsin behöva bära "skäms-skyltar" eller åka hem med polisen tillsammans med sina barn.

Folk som snyltar på andra eller på våra trygghetssystem, folk som ljuger för skattemyndighet och försäkringsbolag för att tanka ut några kronor extra, folk som systematiskt skor sig av ingen annan anledning än ren snikenhet. Är det inte dom som ska skämmas? 

Jag tänker på den här mamman ibland och undrar vad som hände den där dagen, om det gick till ungefär så här? Om det är så, om hon blev en tjuv av kärlek till sina barn, av en önskan om att för en enda dag kunna skämma bort dom lite extra, av längtan efter att få vara lite som alla andra en dag, då hoppas jag att hon kommer att komma dit nån dag, när hon verkligen kan unna både sig själv och barnen lite lyx.
Och jag hoppas att dom som dömmer henne kommer att straffas med poliseskort för att dom är hemma och vabbar med friska barn, eller får bära skäms-skylt på ica för att den stulna bilstereon plötsligt blev dubbelt så dyr när försäkringsbolaget ville ha uppgifter på den.

För är det stöld så är det stöld, eller hur!? Det finns inga gråzoner och begår man brott ska man straffas!?