Livet hemmavid...

1959 skrattade vi i genomsnitt 29 min om dagen och nu, femtio år senare, har den tiden sjunkit till 9 minuter/ dag.
Jag har ingen aning om var statistiken kommer ifrån men det var U på jobbet som berättade det idag. Det låter ju lite oroväckande och man undrar ju vad det beror på? Har vi tråkigare idag än för femtio år sedan eller går vi omkring och är lite smådeppiga mest hela tiden och skrattet liksom sitter för långt in? Jag har nog aldrig tänkt på hur mycket tid jag skrattar på en dag men jag tycker nog att det känns som mer än nio minuter.

Jag har några riktigt utflippade skrattminnen, ni vet dom där gångerna när man har ont i hela fejset efter en skrattattack och känner sig lite smått bakis på endorfiner bra länge efteråt. Men jag vet inte om det är den typen av skratt man verkligen ska sträva efter, för dom skrattanfallen får jag bara när jag är rätt trött och förvirrad och efteråt är man ju helt väck....

Jag och mamma skrattar ofta om vi gör något helt själva utan ungar eller annat ansvar. Och så skrattar jag och musketösrna ofta när vi umgås, en bilresa med dom behöver egentligen inte ha nåt mål, det är själva resan som brukar vara det mest minnesvärda. När jag umgås med min stora och aningen bullriga familj så skrattas det en hel del och dom numera ganska sällsynta tillfällen då jag och alla mina tre barn hittar på något tillsammans kan det också urarta till rena skrattfester.

Kanske det helt enkelt är så att vi lever lite för fort idag för att ta oss tid med dom där stunderna när skrattförutsättningarna är som störst...? Man umgås via facebook och mail och tror att man uttrycker en känsla med ett litet :-) ... Jag kunde i alla fall konstatera idag att även om jag inte alltid är jättelycklig över jobbet jag har så skrattar jag ganska ofta på dagarna och det är värt mycket. Den här veckan har det skrattats åt mig, och om det betyder att jag kan hjälpa till att öka någons dagliga skrattdos så kan jag gärna bjuda på det!! ;-)

Sov gott alla!
XX

Har ni hört talas om A-familjer nån gång?
Ni vet dom där människorna som har flera barn och ändå bor i ett välstädat hem, vars barn är aktiva och livliga och trots det alltid är rena och prydliga, som jobbar deltid för att kunna ta hand om sin familj men ändå har råd att åka till Thailand på semester, dom där som är med och organiserar sina barns aktiviteter varje ledig stund och ändå hinner med ett eget liv? Jag har träffat några stycken, och trots att jag inte är helt hundra på att dom verkligen sitter med facit på familjelivet och är odelat lyckliga, så är jag ändå förbannat avundsjuk på dom ibland.

Imorgon åker mellan-J på basketcup i Skövde, lilla J gör sista dagen på fritids och jag ska bort och festa med kollegorna på kvällen. Och dessa tre saker har skapat ett litet kaos här nu under eftermiddagen. Ytterligare ett bevis på att jag är kass på att planera....

Packa till NBA-proffset trodde jag vi skulle greja på en kvart - ack så jag misstog mig!
"Mamma inte deeen skjortan, det är disco vi ska på imorgon kväll, inte hajk!!!!!"
(Han fyller tonåring om två veckor och det är som att han med hela sitt sätt att vara vill påminna om detta faktum....)

Sen åkte jag och lilla J till Ica för att fixa present till fritidsfröknarna. I sammanlagt nio år har jag haft mina barn där och det är ganska vemodigt att säga farväl till en epok sådär. Fast lilla J är redo för att ta ansvar för sig själv efter skolan och på det hela taget känns det bra.

Och så är det min tur till slut att förbereda lite för imorgon, och det visar sig att JAG HAR INGA KLÄDER!!!!!
Det är jättemärkligt, det hänger plagg på galgar i hela min garderob men ingenting verkar nånsin passa det aktuella tillfället...  Men jag bestämde mig nyss för att skjuta det problemet på morgondagen och stämpla ut från jobbet lite tidigare för att försöka lösa det då istället.

Sov gott kära vänner! ♥ Puss och Kram

...det är mitt evida dilemma. Vad ska vi äta? När ska vi äta? Hur många ska äta? Och äta måste man ju för fan göra varenda dag, och även om det inte alltid serveras en välbalanserad måltid av tallriksmodellen här i huset så vill man ju åtminstone att ungarna ska få i sig något sånär skapligt käk så dom inte går och skåpäter en massa skitmat istället, som mackor, glass eller moppe-meny från gatuköket.

Men nu är det faktiskt (peppar, peppar...) ett tag sen vi åt korv och makaroner, och det beror på att jag har frysen full av älgkött. Idag lagade jag älgfärsbiffar med potatis och löksås, och jäklar vad vi åt!
Det är så mycket roligare att laga mat när man har fina råvaror, och ännu bättre känns det när maten uppskattas av alla kring köksbordet.

*

Min släkt kommer att öka befolkningen i den här lilla kommunen med åtta personer den här sommaren.
Brorsan med familj flyttar hit igen och idag berättade kusin E att dom fick huset dom ville ha, nästan granne med mig. Grattis till er allihopa, och välkomna hem! ;-)

Jag känner mig lite som Jack Russel-tiken med valpar som jag och sönerna var och hälsade på igår.
Hon suckade lite uppgivet när hennes bebisar knölade runt och trängdes i korgen och inte gav henne en lugn stund, och jag kunde känna lite av hennes frustration och ana tröttheten i hennes ögon.
Men så fort någon av oss lyfte upp en av valparna i famnen så fick hon något oroligt över sig och släppte oss inte med blicken. Hon hade svårt att slappna av ända tills alla valparna återigen låg och trängdes runt henne.

Precis så är det med mig och mina valpar. Jag suckar över att jag aldrig har riktigt tyst omkring mig, alltid är det någon som är hungrig, behöver läxhjälp, vill ha skjuts någonstans eller kräver min uppmärksamhet på annat sätt. Och så detta eviga syskontjafs som kan driva mig till vansinne!
Men saken är den att jag ständigt går omkring och räknar in dom och känner av den där lilla oron när någon i kullen saknas, om det är stora A som är på stan en kväll, mellan-J som växelbor hemma hos kompisarna eller lilla J som är på semester med mormor och morfar.
Det är bra att dom växer och blir till självständiga individer, det tycker jag verkligen och är inte bara som jag säger, men på något sätt så blir jag lite lugnare så fort jag har alla omkring mig igen.
Jag har saknat lilla J massor och nu ska vi kramas en stund till innan det är kvällen för henne.

God natt med er! ♥

Idag är det inte långt ifrån sommar, sitter man i lä och blundar mot solen så kan det lika gärna vara mitten på Juli. Jag och grabbarna tände grillen idag och åt våran middag ute i solen och sånt ger semesterkänslor mer än nåt annat.

Och så har vi varit och tittat på små underverk också, Jack Russelvalpar som inte är större än att dom får plats i handen på en, och jag får hela tiden tala om för både sönerna och mig själv att det inte funkar med en hund i vår familj.
För när man sitter med en sån där liten mjuk bulle i famnen så är det svårt att tänka logiskt.... :-)

I morse så stoppade jag ner träningsbyxor och skor i en påse och tog med ut till bilen, (bara ifall) och idag stämplade jag ut vid 15-tiden, bytte kläder och gav mig ut på en runda i skogen igen.
Så nu har jag gjort mina plikt-pass för den här veckan, allt utöver räknas som bonusträning! :-)

Grillen tänder vi imorgon istället för så fort solen försvinner bakom gårdshuset så blir det lite kyligt, och ska jag sitta ute och äta så vill jag absolut inte frysa.

Helt plötsligt så blev min Lördag i kalendern alldeles tom också, och om bara solen lyser som den gjort idag så kommer jag inte att röra mig onödigt mycket i skuggan!

Vissa gånger är den där femtiomilaresan längre än vanligt och idag var den fruktansvärt lång. Men det var värt varje minut  för jag har haft några riktigt sköna dagar. Jag har sovit, umgåtts med mormor, matat lamm, solat, skottat snö, tittat på film och myst med F.

  

Jag orkar inte skriva mer än så här ikväll, men bjuder på några bilder ur mobilen så länge.

Det är inte lätt att ha rollen som logistikansvarig i den här familjen alltid, det säger jag bara!
Men nu har vi nog rott den kommande helgen i land tror jag, nu ska det bara klaffa i praktiken också och skulle det strula till sig ändå så kan jag ändå inte göra mycket mer än agera sambandscentral på distans.
Puh....

Och så har det hysteriska familjelivsvårkaoset satt in också, fattades bara annat.
Igår var det föräldramöte på högstadieskolan om dom blivande tonåringarnas framtida tillvaro, idag föräldramöte på lilla-J´s skola om dom skriftliga omdömena samt ett föräldramöte med blivande tonåringens klass om den stundande klassresan. Men det sista skolkade jag ifrån, jag ska ju för tusan följa med på resan så jag får reda på allt förr eller senare ändå...
Telefonkonferens med en orolig förälder om högstadiesituationen till hösten, telefonkonferens med nästa förälder om brukarrådets skolgårdsplanering nästa helg och så slutligen lite telefonsnack om helgens basketcup.
Puh...

Till sist så är jag en obotlig tidsoptimist. Jag tog mig iväg till ica mllan alla skolprojekt idag och handlade lite käk till NBA-proffsen som jag lämnade hemma hos familjen som J ska åka med till cupen, men sen hände något med planeringen, tror det var hockeyn som kom ivägen.
Så kvar att göra imorgon enligt min lilla "att-göra-senast-onsdag-lista" är som följer...

*dammsuga
*ta hand om disk
*städa badrum
*en sväng till återvinningen
*köpa kattmat och be syrran vara kattvakt
*röja i hallen och ställa undan vinterskor
*packa
*tanka bilen
*köpa bilfika

...och helst hade jag velat komma iväg runt niotiden...

Får se om det blir några rader imorgon, annars blir det blogguppehåll tills på Tisdag skulle jag tro.
Sov gott älskade vänner och alla som läser!
Puss & Kram

(K-M, har inte hunnit ringa dig idag som vi sa men jag kommer nog vara pratsjuk under bilresan imorgon!)

Vaknade i morse med ambitionen att jobba några timmar, har pappershögar som växer på mitt skrivbord och det är ganska skönt att sitta där en Lördag och jobba undan lite när inte telefonen ringer i ett, man får så mycket gjort på mycket mindre tid.
Nu blev det inte så mycket jobbat idag för när klockan ringde vid sjutiden så protesterade hela min kropp och jag och den kom överens om att stanna i sängen en stund till.
Men varje timma vid mitt skrivbord är värdefull, det kan betyda en timma mindre övertid längre fram.

Sen har jag fikat med min kusin och hennes familj, simmat nästan en kilometer, lagat ungarnas favoritmat och tagit en lång promenad i skärgården med K. Det har varit en helt underbar dag och sticker man näsan utanför ytterdörren här så kan man känna på doften att några grannar har tagit ut lite av sommaren i förväg och börjat grilla.
Jag hoppas det fortsätter så här!

Nästa helg får det gärna vara vårväder och varmt för då åker jag norröver och det är helt klart roligare att sitta i bilen i sex-sju timmar om man kan stanna och få en dos solsken då och då.
Fem dagars ledighet ska jag tillbringa på bästa tänkbara sätt, ett par dagar med min mormor och ett par dagar med F några mil därifrån.
Jag längtar!! :-)

Mycket tankar har det varit i ett par dagar, både mer och mindre allvarliga saker, men allt får såna proportioner när man dessutom går omkring och är lite hormonspeedad sådär som man är en gång i månaden.
Jag tar åt mig av andras sorger, och mina egna små bekymmer som jag annars inte ägnar många tankar blir oproportionerligt stora.
Och sånt som borde vara glömt och begravet poppar upp från ingenstans.

Det blev en lagom lång promenad med K i eftermiddagssolen idag och vi terapipratade nog lika fort som vi gick. Samtalsämnena är dom vanliga, barn, föredettingar, kärlek, sex, familj, elever, kollegor och lite skvaller.
Inget nytt altså men nog så viktigt.

Efter promenaden så åkte jag och tvättade bilen, och där - i kön till Statoils biltvätt - kom våren på riktigt! :-)