och så lite mer gnäll....!
Ett litet tillägg till det förra inlägget bara....
Allt har ordnat sig till det bästa, och tack vare fantastiska personer på detta stora sjukhus så har J fått bästa hjälpen och servicen. Det som gjorde mig upprörd igår var att ingen verkade ha nån koll på oss, och det blir väl så när det är för många avdelningar och kliniker inblandade. Men flera av dom som inte hade några svar igår tog reda på en massa och kunde hjälpa oss till slut. Stora J får sin antibiotika utan att jag själv behöver göra nånting, och armarna är nu ompysslade, både den med skadan och den med nålen.
(Det bästa hade varit om J hade fått bli inlagd på Barnkliniken och stanna där det första dygnet, nu blev det Dagvården, Operation, Uppvak, Barnkliniken, Patienthotellet och Ortopeden, och när alla (utom op) förväntade sig att jag skulle ha koll på allt så blev det för mycket för den här trötta morsan....)
*
En sak till förresten, när jag ändå har gnällt lite....
Jag lämnade in bilen hos en glasmästare för att byta framrutan som haft en spricka sen jag köpte bilen i våras, och har nu fått ett brev om att försäkringen inte gäller för att försäkringsbolaget menar att jag inte ägde bilen vid det anmälda skadedatumet.
Jag har uppgett den 20/4 som skadedatum och har ett kvitto på att jag betalade bilen den 16/4.
Det måste betyda att min bilhandlare var för sen med att skicka in försäkringspapprena och att jag körde oförsäkrat dom första dagarna trots att dom var så väldigt noga med att det var deras sak att fixa.
Och då får banne mig bilhandlaren stå för den här framrutan också!!!
Inte så tränad på det här med att vara sjuk....
Igår opererades stora J i armen. Operationen gick bra, det infekterade området är rengjort på benflisor och han är återigen ihoplappad. Ett antal nya stygn kommer att pryda hans smala arm brevid dom gamla, och med lite tur och tålamod kommer han nog att spela basket igen snart.
Jag har sagt ett tag att jag tycker det räcker med skador nu, att det känns som om vi har fått nog av sjukhus och läkare, men jag börjar tro att det kan vara precis tvärt om, att vi inte är tillräckligt rutinerade för att klara av det här med vårdsystemet. För man behöver vara lite av ett proffs för att kunna hänga med i svängarna har jag förstått idag. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med rutin för att bli sjuka!
Igår när vi kom till sjukhuset så skrevs vi in på Dagvården, för det var vad som stod i brevet vi fick hemskickat dagrna innan.
Operationen var planerad till kl 14 och Dagvården stänger kl 17.
Jag visste att stora J var inbokad på Patienthotellet i tio dagar för antibiotikabehandling, men det var allt jag hade koll på. Allt det andra, som mediciner och omvårdnad och såromläggningar räknade jag med att det fanns proffs som kunde ta hand om. Vi befann oss trots allt på ett stort sjukhus.
När klockan närmade sig 17 så låg stora J kvar på uppvaket och jag frågade ett par gånger personalen om vi skulle ta oss direkt till Patienthotellet själva, men fick svaret att dom bara hade ansvar för J´s smärtlindring och att dom inte kunde ta det beslutet.
Jag tror att klockan var närmare halv åtta på kvällen när vi till slut blev hämtade till Barnkliniken, där stora J fick sig några mackor och man kunde konstatera att han kunde kissa som han skulle, (och jag för övrigt träffade underbara sjuksyster Lilla Jag) och efter en stund bar det iväg till hotellet.
Så långt var jag väl inte mer förvirrad än vad föräldrar är mest på sjukhus med sina barn, men nu började det bli lite värre....
Sent på kvällen kom en sköterska på Patienthotellet in till oss för att ge stora J hans medicin genom en liten slang i armen. Hon talade om att den där nålen måste bytas var tredje dag för att förhindra infektioner så hon tyckte att jag skulle be någon på Dagvården eller Barnkliniken byta den innan helgen, dessutom undrade hon om jag hade med mig antibiotika eller om jag skulle hämta ut den idag, dom hade bara tre doser nämligen.
"Eeeeehh.... jag har ingen medicin, skulle jag haft det?" frågade jag, varpå hon tittade frågande på mig och konstaterade att hon i alla fall inte hade hört nåt annat.
I morse var stora J´s hand väldigt svullen, så sköterskan tyckte vi skulle kontakta Dagvården, där vi ju faktiskt blivit inskrivna, och fråga om Antibiotika, nålbyte, svullnad och såromläggning.
Så vi gav oss iväg.
På Dagvården såg dom ut som fågelholkar och hade ingen aning om nån antibiotika, bytte absolut inte nålar på barn, ville absolut inte lägga om såret och kunde inte ens bidra med ett bandage till den svullna handen..
Han fick en soppåse att trä över armen när han duschade, men det v ar allt.
Dom hänvisade till Ortopeden.
Där rådde kaos och det tog tid innan vi ens kunde tala om för en sköterska att vi hade frågor. Stora J började bli ordentligt trött och illamående. Dom hade ingen aning om nånting eftersom vi inte haft med dom att göra över huvud taget dom här dagarna, men hjälpte till med att linda handen i alla fall, och hänvisade till Barnkliniken.
Och ungefär där tog stora J´s ork slut. Han vinglade till och kräktes.
Vi stapplade tillbaka genom stora entrén och in på Patienthotellet, där en sköterska log och frågade om jag hade fått med mig antibiotikan.
Och ungefär där tog min ork slut.
Ska det vara min sak att fixa antibiotika? Ska jag själv gå till apoteket och köpa kompresser för att lägga om ett nysytt operstionssår? Ska jag fatta beslut om huruvida man byter nålar på barn eller inte? Ska jag ignorera en svullen hand som spränger?
Var finns det nån personal som kan hjälpa oss?
VI BEFINNER OSS JU FÖR I HELA HELVETE PÅ ETT JÄVLA REGIONSSJUKHUS! SKA DET VARA SÅ SVÅRT????
Okej, jag svor inte åt sköterskan, det vågade jag inte, men hon lovade till slut att själv ringa runt och kolla upp hur det skulle bli med medicinerna, och sen var det helt plötsligt inga problem att få hjälp.
Med alla ovanstående bekymmer och frågor.
Nu ska jag sova, och hoppas att min stora J kan göra detsamma, alldeles ensam i sitt lilla hotellrum. ♥
Jag önskar....
Jag är glad att den här helgen är slut! Synd bara att det inte börjar en ny direkt imorgon....
Jag har varit en surtant och en gnällmorsa, långt värre än vanligt, och det på grund av en jäkla toadörr. Jag fattar ju att dom inte hade sönder den med flit. Dörrarna i det här huset är gjorda av papper och fanér och med tillräckligt starka lungor kan man blåsa hål i dom, men en kombination av hormonrubbningar, less på jobbet, slut på sommaren och en ström av tonåringar med behov att lämna spår efter sig var dom går gjorde att det kokade över. Jag har lagat den jäkla dörren och allt kunde vara frid och fröjd, men stora A har åkt hem till sin pappa och jag sitter här med en känsla av att ha förstört en hel helg - för en skitsak.
Dessutom har jag just betalat räkningarna och i och med det nästan tömt mitt konto.
Utan pengar kan jag vara, jag är ganska bra på att leva begränsat, men skulle jag springa på en magisk fe eller en ande till veckan så ska jag be att få önska mig lite mer sommar, ett bättre humör och ett nytt jobb.
Tack.
En något oengagerad rapport....
På måndag börjar jag jobba igen och då är sommaren definitivt slut för i år.
Stora A har flyttat hem till sin pappa för att gå i skola och min lillasyster flyttade idag upp till Sundsvall för att läsa på högskolan där.
Jag har ingen som helst längtan tillbaka till jobbet. Över huvud taget. Dom kollegorna jag tycker om och vill umgås med kan jag träffa utanför arbetstid, jobbet i sig har ingenting som jag längtar efter. Jag ser fram emot rutinerna, men ärligt talat - rutiner kan jag ha i precis vilket kneg som helst.
Semestern har varit lång och underbart skön, men naturligtvis ändå för kort nu när den är slut...
Men jag har vilat, solat, gått hemma och skrotat, druckit vin och kaffe med kära vänner och mått gott.
Det är inte det sämsta!
Frustrerad!
Han kom åkandes på sin longboard längs en cykelbana och en bil körde ut från en tvärgata, där han hade stopplikt, och knuffade till honom. Föraren klev ur och kollade så J var ok - och sen åkte han bara därifrån!!
Jag vet inte vad andra skulle känna men jag blir tokarg när jag tänker på det. Hade det varit för mycket begärt att ringa föräldrarna när man kör på en tonåring? Eller kanske skjutsa honom hem till och med för att försäkra sig om att han var ok??
Vad är det med folk som inte verkar bry sig längre???
Skit också!
Datorn är det enda som inte har strulat idag, och telefonhelvetet som inte varit tyst fem minuter i sträck.
Det är saldofel på typ tusen artiklar,
folk vill ha hjälp med både det ena och det andra trots att vi talat om att vi bara ska ägna oss åt flytten idag,
en hydraulslang gick av på lastbilen,
trucken är paj,
vi åker mellan två adresser och allt man ska ha finns alltid på det andra stället
och matlådan smakde bajs!
Jag längtar hem nu, vill också ha helg som alla andra!!!!! :-(
Tidsbrist
Jag mår väl i stort sett ok nu, slipper jag bara hostan på nätterna och får sova så kan man nog till och med nästan säga att jag mår bra, men den mentala tröttheten kan jag inte sova bort. Jag tror att det kan vara så att kroppen känner när huvet har fått nog, och ser till att dra på sig en förkylning för att få kroppen att stanna upp ett tag så att hjärnan kan få vila. Det är därför jag inte haft så bråttom tillbaka till jobbet den här gången, även om jag alldeles säkert hade kunnat släpa mig iväg redan i Onsdags om jag verkligen hade velat.
Jag har fått mycket tips och råd av en massa fina människor, om hur jag ska bära mig åt för att vila och ladda batterierna, och och några av dom ska jag definitivt ta till mig, men inte alla funkar på mig just nu.
Boka in en dag eller en helg på spa!
Det hade varit jätteskönt om jag mått bra, men när ett av mina problem är redan fullbokade helger så känns det inte riktigt som en bra lösning för mig.
Beställ en sista-minuten-resa!
Ah, ljuvligt! Men ska vi åka alla fyra så innebär det både ganska mycket pengar och ganska mycket krångel med ledighetsansökan och läxor, och just nu kan jag inte se att varken mer krångel eller större utgifter skulle vara till nån hjälp. Om jag åker utan barnen så kommer jag att ha dåligt samvete över det hela veckan och vara ännu mer slut när jag kommer hem....
Delegera!
Till vem? Allt mitt pyssel här hemma har jag under kontroll, det är inte det som har jagat in mig i den berömda väggen. Det är ansvaret för allt som har med barnen att göra som ibland känns övermäktigt, och jag tror inte att det finns nån som är beredd att ta över den biten. Tyvärr.
Nånting som jag saknar just nu är tid!
Tid att gå och skrota här hemma i ett par dagar utan nånting inplanerat, tid att ta långa promenader med kära vänner utan att behöva gå och planera middagen samtidigt, tid att kolla på dåliga filmer, tid att sova bort halva dagar och tid att tänka en tanke från början till slut.
Jag hoppas jag får det snart!
Smu Gnut!
Paus... typ
Nu har jag varit hemma från jobbet i fyra dagar och det börjar bli påfrestande. Det är hostan som är värst. Jag mår ganska ok så länge jag är uppe och rör mig, men så fort jag sätter mig ner eller lägger mig för att vila så sätter det igång, och då hostar jag tills jag blir svettig och tårarna rinner.
Igår fick jag hostmedicin av kusin E som min kära mamma hämtade åt mig, så inatt sov jag ganska långa perioder i sträck, och jag behövde det verkligen. Jag har ambitionen att jobba imorgon men det beror på hur jag sover inatt som kommer.
Om jag bestämmer mig imorgon för att stanna hemma även veckans sista dag så kommer jag inte må så dåligt över det, för även om jag mår som en pottsork i kroppen så har faktiskt huvet fått vila dom här dagarna, och det var nog välbehövligt med en paus i soffan.
På väg åt rätt håll i alla fall....
Fast det känns lite som att andningshålen blir större och vilopauserna lite längre i takt med att det blir ljusare, och det är en skön känsla.
Och så är jag ju omgiven av änglar och makalösa människor mest hela tiden, och utan dom skulle det inte funka alls! Idag är det K som har fixat middagen, hennes P som har fixat min bil och stora J´s alla underbart engagerade lärare som gett mig energin jag behöver för att fungera.
Tack!
Jag är nog snart på banan igen. ;)
arg-arg-arg-arg-arg-arg-arg....... i evighet, amen?
Kanske jag skulle säga upp mig från dårhuset och köpa en värstingdator, bli eremit och skriva arga krönikor? Jag skulle behöva en värstingdator om jag ska bli eremit eftersom allt mitt sociala liv då kommer att ske via facebook och msn, och ska jag dessutom skriva om allt jag är arg över så måste det vara en med rejäl kapacitet för att den inte ska sprängas....
För arg är jag ofta numera har jag märkt.
Arg på skolor, arg på kommunen, arg på lärare och rektorer, arg på barnen, arg på politiker, arg på all förbannad elektronik som inte funkar, arg på helvetesfilofaxen som knappt har några tomma dagar kvar på hela vintern, arg på satans trångsynta chefer och ibland rätt arg på mig själv som inte lyckas hitta nån annan känsla än ilska att tanka energi ifrån...
Ilska kan vara både konstruktiv och befriande om den portioneras ut i små doser, men går man på den för länge kan den tvärt om vara förödande, man kan bli bitter om man inte passar sig, och det vill jag verkligen inte....
Jag tänker låta bli och skriva ett tag till, tills ilskan lagt sig och kalendern är lite tommare.
Känns inte riktigt bra nu.
Smu gnut så länge.
Saknar julstämningen!!
Jag vet inte vad som hänt med mig. Jag menar.... även om jag är jätteförkyld och inte tar mig runt mycket längre än mellan soffan och kaffebryggaren så brukar jag åtminstone kunna mysa med lite pepparkakor, glögg och julmusik, men hur jag än anstränger mig så känner jag ingenting.
Inte nåt!
Imorgon har jag lovat lilla J att vi ska fixa gran, och det ska jag banne mig göra om jag så ska proppa mig full av alvedon, bromhexin, nezeril och koffein, och jag hoppas det hjälper igång åtminstone lite julstämning.
Så här kan jag ju inte ha det!
Självömkan
Jag har varit trött hela dagen idag,
inte "jag-behöver-sova-trött" utan mer
"vet-inte-vad-jag-vill-och-ska-det-vara-så-här-och-blir-det-inte-bättre??-trött"
Sånt är jobbigt.
Det är jobbigt att vara en tjatmamma varenda dag och veta att det inte hjälper att tjata egentligen men man är för trött och aningen uppgiven för att orka byta taktik.
Det är jobbigt att tänka att mina två ynkliga kommande semesterveckor kommer att försvinna som en morgonpink i Nilen och att jag kommer vara tillbaka i varggropen innan jag hinner säga semesterplaner.
Det är jobbigt att tvätta och laga mat i ett X2000-tempo och veta att jag aldrig nånsin kommer gå i mål med uppgiften.
Det är jobbigt att veta att hur mycket pengar och fix jag lägger på min lilla bil så blir hon inge nyare för det och det är bara en tidsfråga innan jag blir tvungen att köpa mig en ny bil.
Det är helt enkelt mycket som är jobbigt nu.
Det är möjligt, tom högst troligt, att det har gått över tills imorgon, men ikväll ska jag vältra mig i självömkan en stund... :(
Godisbegär...
Och trots den vetskapen - VARFÖR KÖPER JAG ALLTID DEN STORA PÅSEN???
Det rullar på...
Istället ska jag fixa middag, ladda tvättmaskinen, hjälpa med lite läxor och ställa klockan på en kvart tidigare än vanligt.
Skulle behöva pausa ekorrhjulet några dagar så jag hinner ikapp mig själv....
Ok, åldersnojor.....
tror inte det.
Däremot är jag nog lite kluven till det här med att bli äldre, inte alldeles odelat positiv i alla fall.
Min mamma, och många med henne brukar säga att med åldern så kommer "morgonpiggheten", man kommer vakna tidigare och tidigare på mornarna och ha väldigt svårt att somna om, och för mig som lever i ett slags komatillstånd från klockradions fjärde ringning fram till andra kaffekoppen så skulle jag välkomna en sån utveckling!
Istället har jag blivit kvällstrött, jag som alltid varit nattuggla, och inser att jag nog inte skulle ha några problem med att sova jämt.
Med åldern så kommer även vishet, mognad, självförtroende och ett lugn.
Har jag hört.
Jag blir bara surare och grinigare med åren och inte vet jag om jag är kapabel att samla på mig visdom över huvud taget, känns inte så alltid...
Istället för att bli en mer tålmodig och harmonisk människa så tycks jag alltid leva med någon slags hormonrubbning. Ägglossning, pms eller mens.
Och matchande humör till det.
Det är väl dom sakerna som jag gärna kunde vara utan.
Tröttheten och grinigheten.
Nej nu drar det i ögonlocken och imorgon ska vi upp tidigt och sjunga för stora J på hans 14-årsdag.
Sen är det helg igen och jag får äntligen sova och kommer förmodligen vara lite mindre sur.... ;)
Moral?
Guuuuud så tråkigt!!!!!
Jag är alldeles övertygad om att när jag en vacker dag ska summera mitt liv och sätta plus och minus på mina upplevelser och erfarenheter så är det dom "moraliskt tveksamma" sakerna som kommer få mig att le och dela ut pluspoäng.
Helt bombsäker!
Tur man är frisk så man orkar vara sjuk....
och för den som aldrig haft urinvägsinfektion kan jag tala om att båda delarna är ganska oskönt...
Vid halv åtta i morse började jag ringa vårdcentralen för att få hjälp med mitt dilemma och det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Den första jag fick tag på talade om att hon inte kunde hjälpa mig med tidsbeställning eftersom hon sitter på ett journummer och bara kan boka om man ringer på natten eller är jättesjuk, men om jag väntade till klockan åtta skulle dom hjälpa mig.
Klockan åtta ringde jag och en telefonsvarare talade om att telefonkön var för lång, "försök igen senare"
Jag försökte så många gånger jag hann mellan jobb och toalettbesök fram till klockan tio.
Då var telefontiden slut, "öppnar igen klockan 13-15"
Började ringa igen vid ett-tiden och kom efter ungefär 40 minuter fram till en kvinna som gav mig ett långt föredrag om alla nackdelar jag hade av att jag inte listat mig till någon av dom vårdcentraler som öppnade igår.
"Det kommer att kosta dig 100 kronor extra"
Till slut fick jag avbryta tanten med hög röst och tala om att "Jag pinkar rakblad och betalar vad som helst för att få hjälp!! PÅ VILKEN VÅRDCENTRAL SOM HELST!!"
Då blev jag bortkopplad.
Strax före tre kom jag till slut fram till en hjälpsam människa som gav mig en tid hos läkaren kvart i fyra.
Äntligen!!
Kommer in på vårdcentralen tjugo i fyra och får höra att jag inte kan betala där utan måste gå till stora entrén på andra sidan för att göra det, såvida jag inte väntar till klockan fyra när det helt plötsligt går bra att betala direkt där.
Jag sket i vilket just då och satte mig för att vänta på doktorn.
Om precis allting annat är överbyråkratiskt när det gäller vården i Sverige idag så är själva läkarbesöket destu effektivare måste jag säga, på en minut blankt hade han både konstaterat urinvägsinfektionen, skrivit recept, gett direktiv om medicinen och försvunnit ut i korridoren igen, snabbt som en vind.
Men ok, jag hade ialla fall fått min hjälp.
Går tillbaka till kassan och säger att eftersom klockan är över fyra så vill jag betala direkt hos dom men får beskedet att deras system ligger nere just då pga av dom nya vårdcentralerna och det går absolut inte, så det är bara att ta en promenad runt hela bygget.
Kan tillägga att det inte är så långt men är man jävulusiskt kissnödig så känns det så....
Ok. Nu hade jag betalat och fått mitt recept mailat ner till apoteket och då tror man ju att det liksom ska vara klart, men icke!
Systemfelet visade sig påverka även där så när jag kommer ner till apoteket så finns inte mitt recept där.
En halvtimma till fick jag vänta (förbannat jävla idiot-kissnödig nu....) innan jag kunde ta mina tabletter och åka hem.
Som slutsats av den här dagen har jag väl egentligen bara en fråga,
hur bär sig folk åt som är riktigt sjuka????
Utebliven belöning
Jag har haft en rätt så körig dag på jobbet,
sen stressade jag ner på stan för att fixa några ärenden,
skjutsade ungarna till deras pappa,
tog en långpromenad
och slutligen in på affären för att handla lite förnödenheter.
Tycker nog att jag varit duktig idag och skulle gärna haft en liten belöning i form av en godispåse eller nåt annat fredagsmysaktigt, men duktig och karaktärsstark som jag var inne på affären så köpte jag inget sånt och det suuuger just nu!
Får liksom ingen fredagsfeeling....
Jag bävar....
Det drar.
Inte bara från fönstren utan liksom rakt genom skinnet på mig.
Bara av vetskapen att det är -25 grader ute.
Jag har inget emot snön och nu när man vant sig lite så är det till och med ganska behagligt med sådär en -5, men blir det väldigt mycket kallare än så kommer jag överväga att gå i ide.
(eller åtminstone börja använda pyamas...)
Public service - ja jävlar....
Som förälder är man inte dummare än att man fattar att detta inte är det perfekta upplägget, men eftersom det är lite svårt att flytta en skola eller kröka om en järnväg i brådrasket så får man hitta lösningar som gör situationen hållbar. Jag tycker att skolan har lyckats med detta genom att följa dom små barnen över spåret och hela tiden påminna dom äldre om att se sig för och bete sig ansvarsfullt.
Bor man vid en sjö så lär man barnen simma istället för att förbjuda dom att vara vid vattnet, och går man i skola vid en järnväg... ja ni fattar min poäng.
Nu helt plötsligt har en kvinna på banverket fått för sig att det är livsfarligt att ha sina barn på den här skolan och för att tala om det för allmänheten har hon kontaktat tv för att göra ett reportage om det.
I nyhetsinslaget får man höra henne säga "Jag skulle sldrig låta mina barn gå på en sån här skola" och tv-reportern frågar skolchefen om "det är värt att riskera barnens liv på det här sättet"
Jag blir förbannad över vad jag upplever som ett vinklat inslag och skickar ett mail till svt där jag skriver bl.a följande rader:
"Placerar man en filmkamera framför en grupp ungar på det där sättet när dom precis är i färd med att korsa en farlig övergång, och på så vis får dom att tappa koncentrationen, så skulle jag vilja påstå att det är svt som sätter barnen i livsfara!"
Efter att jag fått svar från reportern så får jag även ett långt mail från han som är redaktionschef och utgivningsansvarig för regionsnyheterna och han skriver:
"Sedan anser jag också att det är mycket allvarligt att du riktar kritik mot oss när det gäller barnen som går över spåret när vi är där och filmar. Vi har självklart inte utsatt barnen för livsfara. Barnen gick över spåret när kameran var påslagen, men också när det var avslagen"
Nu behöver jag hjälp att svara på en fråga,
varför är det ok för tv-kanalen att anklaga oss föräldrar och skolan för att sätta barnen i livsfara men inte ok för mig att säga detsamma om dom?
