Livet hemmavid...

Idag är det fars dag, om nu nån skulle ha missat det. Affärerna är fyllda av farsdags-presenter och tidningarna är dubbelt så tjocka av alla reklamannonser för skjortor, chokladaskar, trisslotter och slipsar till far.
Att köpmännen har gjort den här dagen till en av alla sina storhelgsdagar gör inte så mycket tycker jag, man väljer ju själv hur man vill uppvakta sin far, och dom flesta pappor är definitivt värda en dag att uppmärksammas lite extra!

Något som däremot stör mig är när jag loggar in på facebook eller läser en tidning och möts av "det-är-så-synd-om-oss-pappor-artiklar"
Det är hemskt när barn berövas en förälder av ingen annan orsak än att den andra föräldern är dum i huvet, oavsett om det är en mamma eller pappa, och det är ju ingen tvekan om att det är mest pappor som råkar ut för det, och tas ifrån rätten att umgås med sina barn.
Men all statistik som visas i dessa sammanhang känns sorgligt felaktiga.

"Runt 40000 barn i Sverige träffar inte sin pappa alls, 150000 träffar honom mindre än en gång i månaden"
Det här är siffror från Statistiska Centralbyrån och jag tvivlar inte på att dom stämmer, men i hur många procent av fallen beror det på att mamman förbjudit kontakt? Det är ju skrämmande siffror som är lätta att hänvisa till för en pappa som blivit fråntagen sina barn, "titta så många vi är", men om jag ser till mina egna barn och barnen till mina vänner så beror den bristfälliga kontakten mellan dom och deras far inte alls på oss mammor, utan på pappornas egna val.

"Många pappor som separerar har delad vårdnad men tycker att det är mamman som dikterar villkoren"
Det ligger nog mycket i det, men som mamma så tröttnar man på att försöka få till ett samarbete till slut, när man år efter år är den enda föräldern som går på föräldramöten, som planerar semestern med barnen som första prio och som ser till att vardagen funkar med aktiviteter, skola och kompisar.

"Det är fortfarande, år 2011, övervägande mammor som tar ut föräldraledighet"
Jag vet, ett ganska sorgligt faktum, men med fäder som fortfarande planerar in sina pappadagar under OS, VM, semestern eller för att kunna renovera huset, så är det ju vi mammor som får lov att ta all övrig tid.

Dom allra flesta föräldrar jag känner är bra föräldrar som sätter barnens bästa först, och det gäller både mammor och pappor.
Av dom föräldrar jag känner som inte tillbringar mer än timmar varje månad med sina barn, så beror det faktiskt i samtliga fall på den frånvarande förälderns egna val. Och det är allihopa pappor.
Pappor som inte har tid att umgås med sina barn på hela sommaren för att dom måste jobba, men inte har några som helst problem med att få ledigt för en utlandssemester i september - utan barnen.
Pappor som är stolta ägare till både platt-tv, iPhone och samtliga tv-spel som finns på marknaden, men som inte har råd att ge sina barn julklappar.
Pappor som inte kan vara hemma med sjuka barn för att dom har för viktigt jobb, pappor som inte kan skjutsa barnen till deras fotbollsmatcher på helgen för att dom har egna planer och pappor som helt enkelt inte vill umgås med sina barn.

Jag vet att det finns gott om idioter till mammor som vägrar inse att man är två föräldrar, jag försöker inte påstå nåt annat. Och jag lider verkligen med dom pappor som faktiskt vill men inte får umgås med sina barn.
Men av mina egna erfarenheter att döma så tror jag att den övervägande delen av frånvarande pappor är frånvarande av egen vilja.

Nu ska jag snart iväg och gratta min egen pappa på fars dag.
Han är en pappa som förtjänar 365 farsdagar varje år!
♥

Jag har ingenting att skriva för tillfället.
Sorry.
Massor med ord om drömmar, tankar och vardagsfunderingar, men alldeles för ointressant för att forma till skrivna ord.
Tyvärr.

Ska be att få återkomma.