Livet hemmavid...

Trots att det är mer än två veckor sen jag skrev så har jag besökare som varje dag tittar in på min lilla blogg och kollar läget, och det är en skön känsla. Jag tycker om tanken på att det finns dom som läser mina ord och uppenbarligen tycker den är värd den stunden det tar att skumma igenom den dag efter dag.

Kanske jag skulle säga upp mig från dårhuset och köpa en värstingdator, bli eremit och skriva arga krönikor? Jag skulle behöva en värstingdator om jag ska bli eremit eftersom allt mitt sociala liv då kommer att ske via facebook och msn, och ska jag dessutom skriva om allt jag är arg över så måste det vara en med rejäl kapacitet för att den inte ska sprängas....

För arg är jag ofta numera har jag märkt.
Arg på skolor, arg på kommunen, arg på lärare och rektorer, arg på barnen, arg på politiker, arg på all förbannad elektronik som inte funkar, arg på helvetesfilofaxen som knappt har några tomma dagar kvar på hela vintern, arg på satans trångsynta chefer och ibland rätt arg på mig själv som inte lyckas hitta nån annan känsla än ilska att tanka energi ifrån...

Ilska kan vara både konstruktiv och befriande om den portioneras ut i små doser, men går man på den för länge kan den tvärt om vara förödande, man kan bli bitter om man inte passar sig, och det vill jag verkligen inte....

Jag tänker låta bli och skriva ett tag till, tills ilskan lagt sig och kalendern är lite tommare.
Känns inte riktigt bra nu.

Smu gnut så länge.

Min son, basketproffset, kanske kommer att behöva göra en bentransplantation. Håll med om att det låter obehagligt....
Nu är det inte hans ben, dom två långa tentakler han använder sig av för att ta sig fram, som behöver bytas ut, tack och lov.
Det är ett hål i skelettet i hans arm som behöver fyllas igen, och det gör man med genom att ta lite ben från hans höft, men det betyder en ny operation och en arm som återigen kommer vara gipsad i några veckor, och både stora J och jag hade hoppats att det skulle vara nog med sjukhusbesök snart.
Men så lätt ska det inte vara.

Julen som var kommer gå till historien som den minst juliga jag upplevt tror jag. Förkylningen innan och magsjukan strax efter hjälpte nog till att sudda ut det lilla av julstämning jag hade lyckats ta till mig, men det vete tusan om jag hade känt mig så värst mycket mer stämningsfull om jag varit frisk faktiskt....
Den här hösten har varit tung och jobbig och nu när jag hde en vecka ledigt så tog all energi plötsligt slut. Som om jag gått på reservtanken alldeles för länge utan att se varningslampan, och så helt plötsligt får soppatorsk.

Jag hoppas den här veckans soff-häng har gjort lite nytta, för på Måndag börjar ungarna skolan igen och då rullas hela vardagsmaskineriet igång igen, och jag kan bara blunda och hålla tummarna för att det kommer funka.
För vad är alternativet??
Vad skulle hända om jag inte orkar med allt? När det inte finns någon som kan ta över....?

Nåväl, nu är det kvällen och jag ska somna till Peter LeMarcs vackra röst om en stund, och drömma om sommaren! :)

Smu Gnut