Mitt feministiska jag har ordet....
Att kvinnor analyserar och tänker mer än män är väl ingen nyhet. Vi får ofta höra att vi letar problem där det ännu inte uppstått några och att vi ältar gamla saker och har svårt för att släppa taget medans män måste ramla på problemen för att se dom och glömmer dom så fort dom inte längre är högaktuella.
Det kan mycket väl vara så, åtminstone känner jag igen beteendet hos mig själv.
Fast jag kallar det inte att "leta problem", jag kallar det konsekvensanalys och när andra tycker att jag ältar så skulle jag snarare säga att jag bearbetar och försöker förhindra att problemet uppstår igen.
Jag fick lära mig igår att det kan ha att göra med att vi kvinnor har fler kopplingar mellan höger och vänster hjärnhalva och att vi därför är bättre på att se orsak och verkan.
Det går också under namnet kvinnlig intuition och magkänsla.
Och nu till min undran....
Varför har inte fler stora företag en majoritet av kvinnor i sina ledningsgrupper?
På företaget där jag jobbar så ska det hela tiden ändras och omorganiseras på grund av problem som ingen hade kunnat förutspå innan man implementerade det nya arbetssättet och ingen bryr sig om att gå vidare med gamla problem för att försöka mota dom i tid nästa gång det inträffar.
Behöver jag tillägga att ledningsgruppen består av 100% karlar?????
Mitt politiska jag (#3)
Jag har åsikter om ganska mycket, även om sådant jag inte vet så mycket om, och det får mig inte alltid att verka jättebegåvad, det fattar jag ju....
Men åsikter har jag i alla fall och brukar inte vara rädd för att ge luft åt dom.
När jag växte upp så var köksbordet vid middagstid vårt debattforum, det mesta har nog avhandlats där i både intelligenta och mindre smarta diskussioner, och jag är övertygad om att jag och mina syskon lärde oss massor av det.
Framför allt så har vi nog lärt oss att man kan se saker på väldigt många olika sätt, det är sällan något är alldeles svart eller vitt i en åsiktsfråga, eller rött och blått om vi pratar politik.
Och man måste vara öppen nog att kunna ändra sig i en fråga om det visar sig att den man pratar med har rätt eller helt enkelt kan mer än en själv.
Precis som i dom flesta familjer så har vi säkert blivit färgade av våra föräldrars politiska åsikter, men vi har även lärt oss att ifrågasätta, vara kritiska och tänka själva, så den färg vi har idag är helt klart vår egen.
Politiska debatter i dagstidningar och på tv är jag rätt ointresserad av, då tycker jag det är mer intressant att höra vad folk i allmänhet tycker.
Och det är ju faktiskt viktigt med politik, det är ju i slutändan oss det handlar om allting.
Och så ska man komma ihåg att ingen människa är sina politiska åsikter, man måste kunna skilja på sak och person!
:-)
Jag (#2), en blyg exhibitionist....
Ingen övertid idag men möte med brukarrådet på barnens skola. Jag blir kanske vald som ordförande på årsmötet om ett par månader, jag lovade att fundera på det. Det är ju inte så att jag har för lite att göra och behöver fylla en massa timmar, men å andra sidan så kommer jag att gå på dom där mötena iall fall i några år till, så vilken roll jag har kanske inte spelar så stor roll....
Fast jag har funderat över det där nu i eftermiddag lite, jag är egentligen inte en människa som tycker om att synas och höras i offentliga sammanhang, men lik förbannat hamnar jag i den ena situationen efter den andra där det är jag som både hörs och syns mest.
Varför?
Teamleader, jag som får rysningar vid tanken på att leda gruppmöten och vara språkrör för fler än mig själv gör just det varje vecka.
Jag är festfixare minst en gång om året och är den som ska planera, organisera och sen tala om för alla var, när och hur...
Och jag är innerst inne en rätt blyg och försynt person. :-S
Eller åtminstone brukade jag vara det, jag vet inte vad som hände.
Men väldigt smickrande är det ju i och för sig, att jag får förtroendet att prata för fler än mig själv, även om jag aldrig kommer att förstå riktigt varför...?
*
Imorgon ska jag lämna bilen på verkstad för lite allmän omsorg och småfix. Det ska bli skönt att få ordning på oljedroppandet, jag bara hoppas att det inte kommer att kosta hela Ullared-kassan....
Lång jobbdag imorgon också och sen information på stora A´s skola om gymnasievalen dom ska göra i höst.
Hade velat gått på bio men det får bli en annan gång....
Fredag blir det bowling och middag med jobbet, hade mycket hellre suttit i soffan med ungarna och spillt saft och drällt popcorn, men det är ju jag som har ordnat den jäkla firmafesten så jag borde nog vara med en stund....
Tre dagar den här veckan har vi ätit middag vid halv nio-tiden på kvällen för jag har farit runt som en galning på olika möten och aktiviteter, idag blev det McD...
Säg mig, är det livskvalité att ränna runt så här???
Feminist, ett av mina jag (#1)....
En pappa och hans son är ute och åker bil. De råkar ut för en bilolycka och pappan avlider omedelbart. Sonen överlever men får allvarliga skador och förs till sjukhuset för operation. Han läggs på operationsbordet, kirurgen kommer in, tittar på honom och utbrister; "Jag kan inte operera, det är min son!"
(Hur hänger det ihop? Svaret finner du längst ner på sidan)
Idag har det diskuterats manligt och kvinnligt igen....
"Ni tjejer kacklar så förbannat, är det konstigt att man sållar informationen....?"
"Kalle, du är en riktig skvallerkärring!"
"Visst är det bra med båda könen på en arbetsplats, bara fruntimmer blir ju aldrig bra..."
"...så kan vi grabbar disskutera för oss själva så kan fruarna skvallra om sitt..."
"Det är bra med lite kvinnlig fägring även på en grabbig arbetsplats!"
Jag tror aldrig jag har hört en man uttrycka sig positivt om någon situation över huvud taget där det förekommer fler än två kvinnor i samma sällskap så länge det inte handlar om en utekväll på krogen eller en p-rulle.
Hur kommer det sig att vi i deras ögon skvallrar medan dom disskuterar? Och varför är det mest positiva med kvinnor på en mansdominerad arbetsplats den rent visuella närvaron och inte det hon uträttar?
När jag och mina kompisar träffas så pratar vi massor, vi skvallrar också en hel del, på lite håll kan det säkert även uppfattas som kackel.
Men här vill jag passa på att citera en kvinna, långt klokare än jag;
"I årtusenden har de skriftlärde avreagerat sin fruktan för kvinnan av rädsla att förlora sin falska identitet och nedvärderat kvinnans kunnande och vetande - hela pratkulturen. Inte konstigt att begreppet skvaller har blivit så nedvärderat, så negativt laddat - och fruktat.
I verkligheten vet alla att man får veta mer om den miljö man lever i genom skvaller än genom att läsa den lokala tidningen."
//Suzanne Brögger
Vi pratar mycket när vi träffas, om det mesta faktiskt. Och vi lyssnar på varandra och lär av det som vi får höra.
Vårat prat/skvaller/kackel - kalla det vad ni vill - gör oss till smartare individer och lär oss att se saker på fler än ett sätt.
Vi pratar om sådant vi går och tänker på, och vi funderar och tänker ofta på sådant som vi suttit och pratat om.
Vi disskuterar saker som skrämmer oss, saker som får oss att gråta eller skratta, vi pratar om relationer, barn, föräldrar, kärlekar, vi pratar om komplex och självförtroende, om livsdrömmar och ambitioner och vi pratar om kläder, mat, sport, filmer och en massa annat som inte ska förringas.
Och vi lär av det.
Om inte annat hur olika och komplexa vi är.
Det ska inte nedvärderas!
Det här är bara en av alla mina personligheter, mitt feministiska jag!
Jag har många fler konstaterades härom dagen.... :-)
Jag kommer nog dit också.
Sov så gott alla!
XX
Svar: Kirurgen är hans mamma.
