Det här med stora barn....
.....är ju ganska behändigt för det mesta. Dom är ganska självgående, tar en hel del ansvar, hjälper till med ditt och datt och det går att föra vettiga diskussioner med dom.
I stort sett så är det bara fördelar med att barnen blir äldre.
Förutom kvällar när dom tagit moppen för att sticka och bada och inte hört av sig på flera timmar och nu är det kvällen och mamma är orolig och så har han inte ätit mer än frukost på hela dagen för han sov till ett eftersom han och H satt och lanade till fyra i morse och jag tänker att han kanske har kört för fort och krockat med någon för att han är okoncentrerad för att han är trött och hungrig eller så har han drunknat av samma anledning eller nåt annat hemskt och visst kunde jag ringa till honom på mobilen men jag är redan stans nojigaste morsa och herreguuuud han har sommarlov och nu får jag fan skärpa mig......
Smu Gnut på er!
P.S nu ringer jag till honom i alla fall......
Missômmer!
Det är inte mina tonåringar, dom tar jag med mig till Öland imorgon bitti, och det är inga jätteunga tonåringar heller - då hade jag givetsvis lagt mig i affärerna.
Men dom är trots allt tonåringar, och med tanke på att det inte var deras föräldrar som öppnade bagageluckan på bilen och hivade ut systembolagspåsarna så får man väl anta att dom här ungarna inte har delat med sig av sina planer till mor och far...?
Jag tycker det är jättesvårt att veta hur mycket jag ska lägga mig i när det gäller andras barn! Om "ungarna" är 18 så är det inget att orda om, dom får visserligen inte handla sprit själva men dom är vuxna och jag kan inte säga så mycket om det. Men om man vet att en av tjejerna är 16, hur mycket lägger man sig i då...?
Jag vet i alla fall att jag skulle vilja veta om min 15-åring planerade att dricka alkohol en sån här kväll, definitivt!
Gällde det några öl tillsammans med kompisarna framför ett guitarr-hero så är det inte säkert att jag skulle lägga nån jätteenergi på att avstyra det hela, men om det är fråga om en midsommarhelg och den mängden alkohol som har bytt ägare här den senaste veckan, då skulle jag lägga mig i, och jag skulle vilja att nån annan förälder gjorde det om jag inte visste något!
Nu ringer min väckarklocka om några timmar och jag ska försöka leta mig söderut i vårt avlånga land imorgon.
Midsommar på Öland, tror det kommer bli jättebra!
Sköt om er kompisar, kör försiktigt, drick med måtta och älska i massor!
Stiliga killen
Det funkar inte så längre....
Stora A talade om härom dagen att han vill ha kavaj på skolavslutningen, och med tanke på att han annars lever i trasiga jeans och ännu trasigare dojor så tänker jag absolut inte säga emot honom här, vill han ha en ny kavaj till denna stora dag när han slutar nian, då får det bli så!
Så, idag tog vi oss ner till herrekiperingen, och lika säker som han var över sitt klädval innan - lika osäker såg han ut där inne bland kostymer, skjortor och slipsar. Han hör inte till den skara människor som bryr sig så jättemycket om vad han tar på sig annars, om det bara ser någorlunda rätt i tiden ut och inte sitter alltför slimmat runt kroppen så funkar det för honom, och här ska han helt plötsligt försöka välja bland kostymkläder som han aldrig annars använder.
Förvirringen var total hos denna stora lilla pojke, ända tills han fick syn på en kompis där inne bland galgarna, en kompis i samma slags förvuxna en-och-nittio-meters gestalt och lika förvirrat rödmosiga ansikte. Och killarna blev så lättade av att träffa på en likasinnad i denna för dom fullständigt främmande miljö att dom började skratta och krama om varandra.
Och sen var det inga problem att prova kavajer längre.
Och jäklar vad snygg han kommer va på skolavslutningen! :-)
Kommunikation
Men det gör vi inte, vi "pratar" på msn......
Men jag antar att det är ett sätt att kommunicera lika bra som nåt annat. :-)
Nu längtar jag till sommarlovet! Verkligen längtar!!!!
Skateing, kommersialism & passion
Nu hör jag att jag låter aningen politisk igen, och det kanske jag är, men ni förstår säkert hur jag menar.
Så fort det föds ett nytt intresse bland barn och ungdommar så dröjer det inte länge innan någon kommer på att man kan tjäna pengar på det. När jag var barn så funkade "jumpadojor" till ett ganska brett utbud av aktiviteter, idag ska man ha basketskor om man ska spela basket, fotbollsskor, tennisskor, aerobicskor, friidrottsskor eller löparskor om man ska ägna sig åt någon av nämnda idrotter.
Det som stör mig är att detta hysteriska köpande uppmuntras även bland yngre barn och har man fler än ett så är det kännbart att lägga runt tio procent av sin nettolön på ett tennisracket, (trots att det är "Komposition: Graphite / Kevlar"....)
Idag blev jag lycklig över att några förvuxna tonåringar med gällivarehäng väljer att tillbringa sin Fredagkväll tillsammans med ett gäng femtonåringar och åka skateboard i en sunkig gammal lagerlokal, till en ringa kostnad av 20:- för tre timmar. Kommunen står för kostnaden av lokalen, killarna som jobbar där ser till att det hålls öppet några timmar varje eftermiddag och den symboliska tjugan går till att nån gång då och då betala för en ny plywoodskiva för att laga en sönderkörd ramp.
Ingen av dom inblandade tjänar så mycket som en krona på arrangemanget men jag är ganska säker på att alla berörda känner att dom ändå får valuta för det dom ger.
Nu har jag gett luft åt mina politiska övertygelser en stund,
om jag ska tycka till som vanlig morsa så är min åsikt att det nog inte skulle vara en dum idé att lägga några av intäktskronorna till att köpa en dammsugare till det där stället, för jäklar vad skitigt det var.... :-)
Miss i planeringen
Planen var att kompisens pappa skulle skjutsa dit dom och jag skulle hämta dom efter några timmar.
Nu blev det inte så, parken öppnar inte förän 17 och då har H´s pappa redan börjat jobba, så tre tonåringar satt och hängde med både mungipor och sina långa armar och ben ända nere på marknivå. Det här var deras stora sportlovsplan, deras event of the month, och så spricker det i sista stund.
Eftersom det beror på dålig planering av grabbarna så hade jag tänkt låta det vara som det är, men jag kan bara inte, det måste vara nåt fel på mig...
Så,
nu ska jag skjutsa dit dom i min lilla lilla bil, tillbringa några timmar i en stad som jag inte tycker så värst mycket om, skjutsa sonen till sin pappa och sen ta med övriga tonåringar hem igen.
Är jag en bra engagerad mamma som lägger all sin energi på både sina egna och andras barn, eller är jag en värsta sortens curlingmamma som hindrar pojkarna att växa upp till självständiga unga män?????
Ungdomsgård igen...
(local-area-network för den som inte visste, man kopplar upp en massa datorer och sitter tillsammans och spelar online-spel)
Jag kommer att sitta nånstans i lägenheten och hålla för öronen och mumla mitt mantra för mig själv;
"Det är bättre att det sitter en massa tonåringar hemma hos oss än att dom hänger nere på stan,
Det är bättre att det sitter en massa tonåringar hemma hos oss än att dom hänger nere på stan,
Det är bättre att det sitter en massa tonåringar hemma hos oss..................................."
:-)
Småbarn
Hur stora mina barn än blir så kommer dom alltid att vara mina bebisar, och speciellt när dom är sjuka, då vill jag ta dom i famnen och sjunga för dom och pussa bort febern från pannan.
Lilla J har varit så väldigt liten idag när hon har legat på soffan och tittat på film med glansiga ögon, och jag har inte velat lämna henne ens för att gå och handla.
Storebror fick knalla iväg till närbutiken och köpa lite glass i eftermiddags, det är inte mycket annat som har gått att få i henne idag.
Vi blir definitivt hemma ett par dagar till.
*
NP kommer hit och äter lite brunch med mig och lilla J imorgon fm. Vi pratade förut idag om våra snart-tonåring-grabbar, dom är födda med 6 dagars mellanrum och fyller tretton om några månader. Det är nästan lite overkligt att tänka på, det känns inte alls som att det var så länge sen vi var gravida och satt och jämförde våra magar...
Och till hösten börjar mellan-J högstadiet.
Vad hände med dom åren??
Stora A har sökt gymnasieutbildningar nu, han lämnade in lappen med dom sista uppgifterna i Fredags, så nu är det bara att jobba på med betygen så han kommer in på det han har valt.
När jag tänker tillbaka på när jag själv började gymnasiet så minns jag att jag kände mig så vuxen.
Och det är inte förän nu som jag kan förstå att mina föräldrars syn på mig då ibland krockade med hur jag såg på mig själv..... I mina ögon var jag stor nog att själv ta ansvar för allt jag tog mig för, och det är ju så stora A ser på sig och sitt liv idag.
Det är bara att börja inse att jag inte har några småbarn längre,
och kanske det är därför som jag passar på att ta hand om dom lite extra när dom är sjuka, för det är enda gångerna jag får pyssla om.
Nu är det kvällen i vårt hus, tom katterna sover redan....
Sov Gott!!
XX
Undrar
Livet, döden, sex och annat stort....
Jag och "mina" tre femtonårngar har pratat om döden idag. Vi satt efter middagen och pratade om allt mellan himmel och jord, döden när den kommer oväntat och oönskat efter en olycka eller en sjukdom, döden när den är självvald och tycks vara den enda utvägen ur ett kämpigt liv och döden när den är efterlängtad efter ett långt liv.
Och tonårspojkar kan vara väldigt kloka många gånger, och tycker om att prata om allvarliga saker,
om man bara tar dom på allvar.
På mitt jobb har en ung man valt att avsluta sitt liv i förväg.
Jag vet inte vilket som skulle vara värst om jag vore en nära anhörig,
att förlora en familjemedlem
eller vetskapen om att han haft det så jobbigt
att det för honom inte verkade finnas något alternativ till att dö...?
Jag tror aldrig det har varit helt lätt och problemfritt att vara femton, och jag hör av pojkarna att det inte blir lättare med tiden. Dom har kompisar på skolan som skär sig, som tar droger för att dom inte orkar vara utan och som själva tar kontakt med socialen för att livet känns som en karusell på väg att spåra ur...
Och mitt i detta - som det kan tyckas - kaos, ska mina barn växa upp, mogna och forma sina personligheter.
Jag ska inte förneka att det skrämmer mig en aning.....
Vi pratade om barndomsminnen, gamla kärlekar och framtidsdrömmar också.
Vi pratade om pinsamma minnen, betyg och sex.
Och vi pratade om livet.
Och jag kan inte låta bli att förundras över, och minnas själv, hur skönt det ändå kan vara ibland att vara femton år;
Livet är underbart, och kan bara bli bättre!
XX
ensam
Och så åker dom då äntligen.
Och här sitter jag och känner mig bara ensam.
Hur ofta som helst kommer jag hem från jobbet och önskar att ungarna kunde försvinna bort ett tag så jag hann ikapp med allt som ska göras utan att jag måste avbryta för att laga mat eller skjutsa någonstans, och ibland skulle det vara så underbart att komma hem och upptäcka att det såg likadant ut som när jag gick på morgonen utan brödsmulor över hela köket, badrummet fullt av handdukar och hallen översvämmad av skor.
Men jag vill inte alls behöva vara utan ungarna i en hel vecka!!
Det är bara tre timmar sen dom åkte och jag saknar dom redan!
*
Strax efter att barnens pappa hämtat dom så åkte jag hem till goda vännerna M&P och bjöd in mig själv på en kaffe, och jag och M har återigen suttit och förundrats över hur stora barn vi har.
När man är nybliven förälder så finns det hur många olika forum som helst där man träffar andra nyblivna mammor och pappor och man uppmanas att delta i dom allra flesta. Man ska gå till BVC, på föräldragrupper, till öppna förskolan, till lekparken och massor av andra ställen för att få stöd i det det här ofattbart stora som det är att vara förälder.
Och det är jättebra!
Men sen går det några år, barnen blir tonåringar och skaffar sig ett eget liv och man har inte alls samma inblick i vad som händer i deras tillvaro, och vart vänder man sig då?
Man är ju faktiskt nybörjare även här och kan behöva lite stöd och hjälp, eller åtminstone nån att annan tonårsmorsa att prata med ibland.
Jag blir fortfarande lika krut-förbannad om nån är dum mot min snart 15-åriga son, men hur mycket ska man lägga sig i när han är osams med sina kompisar?
Jag är fortfarande lika orolig att något ska hända honom när jag inte är med, men hur mycket ska jag skydda honom?
Jag är fortfarande lika mån om att det ska gå bra för honom i skolan, men jag har inte samma koll på läxor och prov längre och förresten så är det inte allt jag klarar av att hjälpa honom med längre heller....
Man är ganska ensam i den här rollen ibland och jag är glad att jag har M, vi har en hel del tankar och funderingar gemensamt.
*
Jag är glad att jag har mina musketöser också! Idag har vi suttit i K´s kök och pratat, skrattat och ätit världens godaste muffins. Ni är världsbäst tjejer och ni skulle bara våga flytta från den här underbara lilla hålan, vet ni inte att
there is no place like home!
Smu Gnut!
XX
Hjärnsläpp - jag eller dom?
I stora sonens rum står tv´n med MTV och skrålar, i mellansonens rum är ett tv-spel pausat och lilla J har en dvd med "High school musical" som rullar.
Och alla tre sitter i vardagsrummet och tittar på Simpsons.
?
Är det kanske en trygghet det här med ljud överallt...? Det kanske känns mer ombonat och mysigt på nåt sätt när det låter i en tv och alla lampor står och lyser....?
Jag vet inte, men just idag blir jag mest full i skratt över det. Annars tjatar jag nog nästan hål i öronen på mina gullungar om det här med respekt för pengar.
Det är trots allt jag som betalar elräkningen.
*
Igår frågade jag stora sonen var hans cykel fanns någonstans.
"Eh... ja just ja... den blev visst stulen... för typ nån vecka sen... eller nåt..."
?
Hur kan man glömma bort att ens cykel har blivit stulen???
Jag kände hur frustrationen växte i mig, men så fort han gått därifrån så kunde jag inte annat än skratta åt det. Kan man göra annat? Den stackars stora lilla pojken är så vilse i världen som man kan vara just nu, och jag hoppas bara att det går över när alla hormoner slutar löpa amok i kroppen på honom.
Men nån ny cykel kan han bara glömma.
Nu får han ta fotexpressen om han ska nånstans.
*
Vi har nästan 130 kvadratmeter att röra oss på här hemma men mina söner måste promt dela på samma lilla plätt trots att dom inte kan vara i samma rum utan att puckla på varandra....
?
Jag tänker inte ens försöka analysera detta fenomen, dom har varit såna hela sitt liv. Jag hör hur den ena skriker med ilska i rösten "AJ, DU SITTER PÅ MIG!!! AJAJAJ!" och så går jag dit och säger till den andra att sluta.
Då tittar den första på mig med oförstående blick och säger; "Men vi skojade bara..."
Det är väl det här välkända fenomenet syskonkärlek antar jag. Dom har härjat som vildar här sen middagen men nu när jag vände mig om för att ryta i åt dom, då sitter dom där helt plötsligt alla tre i godan ro med en kortlek mellan sig.
*
Jag kan egentligen ingenting om att vara förälder. Det känns som en ren lyckträff att det har gått så bra som det har så här långt. Så jag blundar väl och håller tummarna i tio år till och hoppas på det bästa.
Och blir det inte värre än så här så är jag nog ialla fall världens lyckligaste morsa!
Pengar
Enligt sönerna så är dom här pengarna deras och ska användas av dom! (sagt med höjda ögonbryn och lätt förvåning i rösten)
Och jag fick försöka förklara (utan att på något vis skuldbelägga grabbarna) att pengarna mycket riktigt finns där för deras skull och ska användas till dom, men inte nödvändigtvis alltid på deras villkor och att barn kan vara ganska dyra i drift.
Äldste sonen var ganska säker på att underhållet har utformats av Sveriges regering för att landets alla fjortisar ska kunna hållas med det senaste inom skateboardindustrin, mellanpojken kunde svära på att tanken med underhållet var att alla 12-åringar ska ha råd att köpa och spela alla möjliga olika online-spel och lilla J såg för sitt inre hur mycket "High-school-musical"-prylar en sån månadsbudget räcker till.
Jag fick kväva en djup suck och en känsla av hopplöshet när det gäller källan till denna information.
Och försöka förklara.
Att det kostar pengar att bo, använda elektricitet, titta på tv, ringa, surfa på nätet, ladda mobiltelefonerna, åka bil, laga bilen, vara försäkrad, äta mat, köpa kläder och skor, vara med i idrottsföreningar, spara i klasskassan, åka på semester, inreda sina rum osv....
Det här är liksom grundläggande kunskapsområden som vi gått igenom förut, men när ungarna har en människa i sin närhet som talar om att underhållspengarna i princip är detsamma som deras veckopeng och är helt fritt för dom att disponera över, då måste jag gå igenom det gång på gång.
Och lite jobbigt blir det....
Vi kom ialla fall fram till att höja månadspengen för storebror på prov ett tag, men då ska dom pengarna räcka till lite mer än det har gjort hittills, och det kan nog bli lite av en utmaning.
Barnbidraget den här månaden har i vilket fall som helst gått direkt till barnen, för det är inte gratis att börja skolan direkt... Nya innejumpadojor, hänglås till skåpen, bänkpapper till den yngsta, innetofflor, gummistövlar och lite nya kläder.
Men dom är värda varenda krona mina älsklingar, och det finns ingenting jag hellre lägger mina begränsade tillgångar på än just dom. <3
Enväldig mamma
Nytt asgarv.
Så här är det; Sonen och kompisarna brukar låna kameran och filma sina skatetricks, en av grabbarna redigerar och lägger på musik och sen sparar dom sina filmsnuttar på cd-skivor och lägger ut en och annan på nätet för allmän beskådan. En rolig hobby och helt ok för mig så länge jag har lite koll på vad som filmas.
Nu hade dom lyckats fånga H på film när han ramlar baklänges på skaterampen och smäller i ena armen så det låter som om hela rampen brakar ihop.
"Aj, jag törs inte titta" säger H och stirrar på skärmen. "Men sluta kolla på det här" säger jag helt förskräckt och tittar på killen för att se hur han mår i armen.
"Vänta... en gång till" säger H och skrattar.
Jag förstår mig inte på tonårspojkar!
*
Mellanpojken ringde hem från en kompis och frågade om han får sova över.
Han har sommarlov den här veckan också så det är helt ok för min del.
Lilla J ringde fem minuter senare och frågade om hon får sova hos sin kompis.
Hon har börjat på fritids och ska upp tidigt, så Nej säger jag!
Gissa om jag just nu är världens orättvisaste mamma och min lilla dramaqueen har gormat åt mig att hon får aldrig göra något kul!!!!
Mellanbror har gått omkring och smågnolat och lett medans han har packat sin väska och det har varit som att kasta krut på en redan pyrande lillasyster.
Men livet är inte alltid rättvist och det är faktiskt jag som bestämmer i min familj!
