ensam
Hela helgen har jag tvättat och sorterat kläder, hjälpt till att skriva inköpslistor till resan med färjan och plockat ihop läxpappren som ska med till Danmark. Sen har jag packat favvotröjor och älsklingsjeans för att lite senare packa upp och lägga i andra favoritjeans och super-bästa tröjan istället. Jag har lugnat spralliga resnerver och lyssnat på tokroliga planer för veckan och jag har förmanat om ditt och påmint om datt.....
Och så åker dom då äntligen.
Och här sitter jag och känner mig bara ensam.
Hur ofta som helst kommer jag hem från jobbet och önskar att ungarna kunde försvinna bort ett tag så jag hann ikapp med allt som ska göras utan att jag måste avbryta för att laga mat eller skjutsa någonstans, och ibland skulle det vara så underbart att komma hem och upptäcka att det såg likadant ut som när jag gick på morgonen utan brödsmulor över hela köket, badrummet fullt av handdukar och hallen översvämmad av skor.
Men jag vill inte alls behöva vara utan ungarna i en hel vecka!!
Det är bara tre timmar sen dom åkte och jag saknar dom redan!
*
Strax efter att barnens pappa hämtat dom så åkte jag hem till goda vännerna M&P och bjöd in mig själv på en kaffe, och jag och M har återigen suttit och förundrats över hur stora barn vi har.
När man är nybliven förälder så finns det hur många olika forum som helst där man träffar andra nyblivna mammor och pappor och man uppmanas att delta i dom allra flesta. Man ska gå till BVC, på föräldragrupper, till öppna förskolan, till lekparken och massor av andra ställen för att få stöd i det det här ofattbart stora som det är att vara förälder.
Och det är jättebra!
Men sen går det några år, barnen blir tonåringar och skaffar sig ett eget liv och man har inte alls samma inblick i vad som händer i deras tillvaro, och vart vänder man sig då?
Man är ju faktiskt nybörjare även här och kan behöva lite stöd och hjälp, eller åtminstone nån att annan tonårsmorsa att prata med ibland.
Jag blir fortfarande lika krut-förbannad om nån är dum mot min snart 15-åriga son, men hur mycket ska man lägga sig i när han är osams med sina kompisar?
Jag är fortfarande lika orolig att något ska hända honom när jag inte är med, men hur mycket ska jag skydda honom?
Jag är fortfarande lika mån om att det ska gå bra för honom i skolan, men jag har inte samma koll på läxor och prov längre och förresten så är det inte allt jag klarar av att hjälpa honom med längre heller....
Man är ganska ensam i den här rollen ibland och jag är glad att jag har M, vi har en hel del tankar och funderingar gemensamt.
*
Jag är glad att jag har mina musketöser också! Idag har vi suttit i K´s kök och pratat, skrattat och ätit världens godaste muffins. Ni är världsbäst tjejer och ni skulle bara våga flytta från den här underbara lilla hålan, vet ni inte att
there is no place like home!
Smu Gnut!
XX
Och så åker dom då äntligen.
Och här sitter jag och känner mig bara ensam.
Hur ofta som helst kommer jag hem från jobbet och önskar att ungarna kunde försvinna bort ett tag så jag hann ikapp med allt som ska göras utan att jag måste avbryta för att laga mat eller skjutsa någonstans, och ibland skulle det vara så underbart att komma hem och upptäcka att det såg likadant ut som när jag gick på morgonen utan brödsmulor över hela köket, badrummet fullt av handdukar och hallen översvämmad av skor.
Men jag vill inte alls behöva vara utan ungarna i en hel vecka!!
Det är bara tre timmar sen dom åkte och jag saknar dom redan!
*
Strax efter att barnens pappa hämtat dom så åkte jag hem till goda vännerna M&P och bjöd in mig själv på en kaffe, och jag och M har återigen suttit och förundrats över hur stora barn vi har.
När man är nybliven förälder så finns det hur många olika forum som helst där man träffar andra nyblivna mammor och pappor och man uppmanas att delta i dom allra flesta. Man ska gå till BVC, på föräldragrupper, till öppna förskolan, till lekparken och massor av andra ställen för att få stöd i det det här ofattbart stora som det är att vara förälder.
Och det är jättebra!
Men sen går det några år, barnen blir tonåringar och skaffar sig ett eget liv och man har inte alls samma inblick i vad som händer i deras tillvaro, och vart vänder man sig då?
Man är ju faktiskt nybörjare även här och kan behöva lite stöd och hjälp, eller åtminstone nån att annan tonårsmorsa att prata med ibland.
Jag blir fortfarande lika krut-förbannad om nån är dum mot min snart 15-åriga son, men hur mycket ska man lägga sig i när han är osams med sina kompisar?
Jag är fortfarande lika orolig att något ska hända honom när jag inte är med, men hur mycket ska jag skydda honom?
Jag är fortfarande lika mån om att det ska gå bra för honom i skolan, men jag har inte samma koll på läxor och prov längre och förresten så är det inte allt jag klarar av att hjälpa honom med längre heller....
Man är ganska ensam i den här rollen ibland och jag är glad att jag har M, vi har en hel del tankar och funderingar gemensamt.
*
Jag är glad att jag har mina musketöser också! Idag har vi suttit i K´s kök och pratat, skrattat och ätit världens godaste muffins. Ni är världsbäst tjejer och ni skulle bara våga flytta från den här underbara lilla hålan, vet ni inte att
there is no place like home!
Smu Gnut!
XX
Kommentarer
Trackback
