Livet hemmavid...

Jag och "mina" tre femtonårngar har pratat om döden idag. Vi satt efter middagen och pratade om allt mellan himmel och jord, döden när den kommer oväntat och oönskat efter en olycka eller en sjukdom, döden när den är självvald och tycks vara den enda utvägen ur ett kämpigt liv och döden när den är efterlängtad efter ett långt liv.
Och tonårspojkar kan vara väldigt kloka många gånger, och tycker om att prata om allvarliga saker,
om man bara tar dom på allvar.

På mitt jobb har en ung man valt att avsluta sitt liv i förväg.
Jag vet inte vilket som skulle vara värst om jag vore en nära anhörig,
att förlora en familjemedlem
eller vetskapen om att han haft det så jobbigt
att det för honom inte verkade finnas något alternativ till att dö...?

Jag tror aldrig det har varit helt lätt och problemfritt att vara femton, och jag hör av pojkarna att det inte blir lättare med tiden. Dom har kompisar på skolan som skär sig, som tar droger för att dom inte orkar vara utan och som själva tar kontakt med socialen för att livet känns som en karusell på väg att spåra ur...
Och mitt i detta - som det kan tyckas - kaos, ska mina barn växa upp, mogna och forma sina personligheter.
Jag ska inte förneka att det skrämmer mig en aning.....

Vi pratade om barndomsminnen, gamla kärlekar och framtidsdrömmar också.
Vi pratade om pinsamma minnen, betyg och sex.
Och vi pratade om livet.
Och jag kan inte låta bli att förundras över, och minnas själv, hur skönt det ändå kan vara ibland att vara femton år;

Livet är underbart, och kan bara bli bättre!

XX