Hjärnsläpp - jag eller dom?
I stora sonens rum står tv´n med MTV och skrålar, i mellansonens rum är ett tv-spel pausat och lilla J har en dvd med "High school musical" som rullar.
Och alla tre sitter i vardagsrummet och tittar på Simpsons.
?
Är det kanske en trygghet det här med ljud överallt...? Det kanske känns mer ombonat och mysigt på nåt sätt när det låter i en tv och alla lampor står och lyser....?
Jag vet inte, men just idag blir jag mest full i skratt över det. Annars tjatar jag nog nästan hål i öronen på mina gullungar om det här med respekt för pengar.
Det är trots allt jag som betalar elräkningen.
*
Igår frågade jag stora sonen var hans cykel fanns någonstans.
"Eh... ja just ja... den blev visst stulen... för typ nån vecka sen... eller nåt..."
?
Hur kan man glömma bort att ens cykel har blivit stulen???
Jag kände hur frustrationen växte i mig, men så fort han gått därifrån så kunde jag inte annat än skratta åt det. Kan man göra annat? Den stackars stora lilla pojken är så vilse i världen som man kan vara just nu, och jag hoppas bara att det går över när alla hormoner slutar löpa amok i kroppen på honom.
Men nån ny cykel kan han bara glömma.
Nu får han ta fotexpressen om han ska nånstans.
*
Vi har nästan 130 kvadratmeter att röra oss på här hemma men mina söner måste promt dela på samma lilla plätt trots att dom inte kan vara i samma rum utan att puckla på varandra....
?
Jag tänker inte ens försöka analysera detta fenomen, dom har varit såna hela sitt liv. Jag hör hur den ena skriker med ilska i rösten "AJ, DU SITTER PÅ MIG!!! AJAJAJ!" och så går jag dit och säger till den andra att sluta.
Då tittar den första på mig med oförstående blick och säger; "Men vi skojade bara..."
Det är väl det här välkända fenomenet syskonkärlek antar jag. Dom har härjat som vildar här sen middagen men nu när jag vände mig om för att ryta i åt dom, då sitter dom där helt plötsligt alla tre i godan ro med en kortlek mellan sig.
*
Jag kan egentligen ingenting om att vara förälder. Det känns som en ren lyckträff att det har gått så bra som det har så här långt. Så jag blundar väl och håller tummarna i tio år till och hoppas på det bästa.
Och blir det inte värre än så här så är jag nog ialla fall världens lyckligaste morsa!
