Livet hemmavid...

Igår opererades stora J i armen. Operationen gick bra, det infekterade området är rengjort på benflisor och han är återigen ihoplappad. Ett antal nya stygn kommer att pryda hans smala arm brevid dom gamla, och med lite tur och tålamod kommer han nog att spela basket igen snart.

Jag har sagt ett tag att jag tycker det räcker med skador nu, att det känns som om vi har fått nog av sjukhus och läkare, men jag börjar tro att det kan vara precis tvärt om, att vi inte är tillräckligt rutinerade för att klara av det här med vårdsystemet. För man behöver vara lite av ett proffs för att kunna hänga med i svängarna har jag förstått idag. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med rutin för att bli sjuka!

Igår när vi kom till sjukhuset så skrevs vi in på Dagvården, för det var vad som stod i brevet vi fick hemskickat dagrna innan.
Operationen var planerad till kl 14 och Dagvården stänger kl 17.
Jag visste att stora J var inbokad på Patienthotellet i tio dagar för antibiotikabehandling, men det var allt jag hade koll på. Allt det andra, som mediciner och omvårdnad och såromläggningar räknade jag med att det fanns proffs som kunde ta hand om. Vi befann oss trots allt på ett stort sjukhus.

När klockan närmade sig 17 så låg stora J kvar på uppvaket och jag frågade ett par gånger personalen om vi skulle ta oss direkt till Patienthotellet själva, men fick svaret att dom bara hade ansvar för J´s smärtlindring och att dom inte kunde ta det beslutet.
Jag tror att klockan var närmare halv åtta på kvällen när vi till slut blev hämtade till Barnkliniken, där stora J fick sig några mackor och man kunde konstatera att han kunde kissa som han skulle, (och jag för övrigt träffade underbara sjuksyster Lilla Jag) och efter en stund bar det iväg till hotellet.

Så långt var jag väl inte mer förvirrad än vad föräldrar är mest på sjukhus med sina barn, men nu började det bli lite  värre....

Sent på kvällen kom en sköterska på Patienthotellet in till oss för att ge stora J hans medicin genom en liten slang i armen. Hon talade om att den där nålen måste bytas var tredje dag för att förhindra infektioner så hon tyckte att jag skulle be någon på Dagvården eller Barnkliniken byta den innan helgen, dessutom undrade hon om jag hade med mig antibiotika eller om jag skulle hämta ut den idag, dom hade bara tre doser nämligen.
"Eeeeehh.... jag har ingen medicin, skulle jag haft det?" frågade jag, varpå hon tittade frågande på mig och konstaterade att hon i alla fall inte hade hört nåt annat.

I morse var stora J´s hand väldigt svullen, så sköterskan tyckte vi skulle kontakta Dagvården, där vi ju faktiskt blivit inskrivna, och fråga om Antibiotika, nålbyte, svullnad och såromläggning.
Så vi gav oss iväg.
På Dagvården såg dom ut som fågelholkar och hade ingen aning om nån antibiotika, bytte absolut inte nålar på barn, ville absolut inte lägga om såret och kunde inte ens bidra med ett bandage till den svullna handen..
Han fick en soppåse att trä över armen när han duschade, men det v ar allt.

Dom hänvisade till Ortopeden.
Där rådde kaos och det tog tid innan vi ens kunde tala om för en sköterska att vi hade frågor. Stora J började bli ordentligt trött och illamående. Dom hade ingen aning om nånting eftersom vi inte haft med dom att göra över huvud taget dom här dagarna, men hjälpte till med att linda handen i alla fall, och hänvisade till Barnkliniken.
Och ungefär där tog stora J´s ork slut. Han vinglade till och kräktes.

Vi stapplade tillbaka genom stora entrén och in på Patienthotellet, där en sköterska log och frågade om jag hade fått med mig antibiotikan.
Och ungefär där tog min ork slut.

Ska det vara min sak att fixa antibiotika? Ska jag själv gå till apoteket och köpa kompresser för att lägga om ett nysytt operstionssår? Ska jag fatta beslut om huruvida man byter nålar på barn eller inte? Ska jag ignorera en svullen hand som spränger?
Var finns det nån personal som kan hjälpa oss?
VI BEFINNER OSS JU FÖR I HELA HELVETE PÅ ETT JÄVLA REGIONSSJUKHUS! SKA DET VARA SÅ SVÅRT????

Okej, jag svor inte åt sköterskan, det vågade jag inte, men hon lovade till slut att själv ringa runt och kolla upp hur det skulle bli med medicinerna, och sen var det helt plötsligt inga problem att få hjälp.
Med alla ovanstående bekymmer och frågor.

Nu ska jag sova, och hoppas att min stora J kan göra detsamma, alldeles ensam i sitt lilla hotellrum. ♥