Livet hemmavid...

Varje gång jag hör Mads Mikkelsens röst säga på knackig svenska att "livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna man minns", så tänker jag att jag ska börja spara pengar så jag kan ta med mina lövlingar på semester nånstans, men så slår det med alltid att stora A är så gott som vuxen och nog inte är så intresserad av att semestra med sin mamma längre, och att dom andra två snart är där också.

Och så blir jag lite ledsen och känner att jag liksom har missat chansen att ge dom allt det där jag så gärna hade velat när dom var små och jag var pank.

Jag är inte särskilt fattig längre, det är jag faktiskt inte, men att spara ihop vad det skulle kosta att åka utomlands med alla tre verkar vara oöverstigligt.

Och den tanken nu när det bara blir mörkare och kallare ett tag framöver är så deprimerande.