Elfte september
Precis som dom flesta andra kommer jag ihåg precis var jag befann mig och vad jag kände när jag första gången såg bilderna på dom rykande skyskraporna i New York.
Inne i Teliabutiken var alla knäpptysta och det enda som hördes var ljudet från tv´n som just då var uppskruvat. Jag hade varit inne i en annan affär strax innan och hört om ett plan som kraschat in i den ena skrapan, men ärligt talat var det inget jag tänkte särskilt mycket på, olyckor häder över hela världen hela tiden och det går inte att ta till sig allt.
Men när J och hans kollega inne i butiken hyssjade på mig när jag kom in, och pekade mot tv-skärmen, då blev jag rädd. Det var en hemsk känsla som satt kvar i magtrakten i flera dagar, och jag följde allt som visades på tv och sades i radio den närmaste tiden. Som jag tänker att större delen av världen gjorde.
Tio år går fort, och när jag idag ser samma bilder kablas in i mitt vardagsrum så kommer känslorna tillbaka en aning. Vad är det för värld vi lever i??
*
Den elfte september för två år sedan är roligare att tänka på. Den kvällen hade jag fyra förväntansfulla femtonåringar här hemma som såg fram emot en hel dag i Avesta, där Sveriges näst största gjutna betongpark finns. Dagen i Avsta visade sig bli en sån där dag som killarna ganska lång tid framöver skulle prata om som en av dom bästa dagarna i sitt liv.
Det är tur att det finns små ljusglimtar i den här galna världen, det skulle kännas rätt mörkt annars.
Smu Gnut! ♥
Inne i Teliabutiken var alla knäpptysta och det enda som hördes var ljudet från tv´n som just då var uppskruvat. Jag hade varit inne i en annan affär strax innan och hört om ett plan som kraschat in i den ena skrapan, men ärligt talat var det inget jag tänkte särskilt mycket på, olyckor häder över hela världen hela tiden och det går inte att ta till sig allt.
Men när J och hans kollega inne i butiken hyssjade på mig när jag kom in, och pekade mot tv-skärmen, då blev jag rädd. Det var en hemsk känsla som satt kvar i magtrakten i flera dagar, och jag följde allt som visades på tv och sades i radio den närmaste tiden. Som jag tänker att större delen av världen gjorde.
Tio år går fort, och när jag idag ser samma bilder kablas in i mitt vardagsrum så kommer känslorna tillbaka en aning. Vad är det för värld vi lever i??
*
Den elfte september för två år sedan är roligare att tänka på. Den kvällen hade jag fyra förväntansfulla femtonåringar här hemma som såg fram emot en hel dag i Avesta, där Sveriges näst största gjutna betongpark finns. Dagen i Avsta visade sig bli en sån där dag som killarna ganska lång tid framöver skulle prata om som en av dom bästa dagarna i sitt liv.
Det är tur att det finns små ljusglimtar i den här galna världen, det skulle kännas rätt mörkt annars.
Smu Gnut! ♥
Kommentarer
Trackback
