Livet hemmavid...

Pratade med pappa G igår och konstaterade att glassbilsförare nog vore ett drömjobb. För aldrig nånsin har det funnits i några önskedrömmar att syssla med det jag gör idag, det kan jag lova.

När jag var barn var jag helt säker på att jag skulle bli flygvärdinna och konstnär. Inte det ena eller andra utan båda. Sen kom det nån tanke under gymnasietiden att operationssköterska nog var precis det jag var skapt för. Även jag hade ett kort tag nån slags sjuk fascination av stora gapande sår och blottade organ, större delar av familjen har det fortfarande men hos mig försvann det nån gång under 90-talet.
Sen upptäckte jag att doften av trä funkar som knark för mig, och jag vet helt inställd på att nån gång i framtiden kunna försörja mig som snickare.

Istället sitter jag nu hela dagarna omgiven av komponenter till framdrivningssystem för fartyg. Jag köper, plockar, packar och returnerar om vart annat och löser problem som uppstår i logistikkedjan, och tänker för mig själv;
Vad fasiken hände??

Den här dagen avslutades med en telefonkonferans/presentation som handlade om nya arbetssätt, med deltagare från åtminstone fyra kontinenter, och jag kände i varenda nerv i kroppen att Jag Är På Fel Ställe! Jag Hör Inte Hemma Här!

Kan nån tala om för mig vad jag ska jobba med? Jag bara vet att det finns nåt där ute som passar mig bättre, kan bara inte komma på vad.....?