Livet hemmavid...

Jag har varit mamma sen jag var tonåring. Det låter lite underligt när jag säger det men så är det ju faktiskt. Om jag ska dra till med en av mina fåniga metaforer igen så kan man säga att mitt kliv från barn till vuxen var att kliva raka vägen från berg-och-dalbanan till virvelvinden utan att hämta andan eller kolla in andra karuseller emellan.
Och så helt plötsligt så är ungarna tonåringar och hela tillvaron är återigen som den där berg-och-dalbanan - fast tre gånger så snabb...!!

Lilla J har det tufft just nu. Hon saknar sin storebror och tycker livet är rätt jobbigt mest hela tiden. Hon och bästa kompisen bara bråkar och tycks inte komma ur den där spiralen dom hamnat i, och jag har tassat lite på tå runt alltihopa och inte vetat vad jag ska göra, och tänkt att dom börjar bli så stora så dom måste kunna lösa sina konflikter själva. Idag ringde den andra tjejens mamma och föreslog att vi skulle ta en fika på stan nån dag alla fyra, och det gjorde mig så glad. Det finns fler föräldrar än jag som tycker att man kan ha rätt att få lägga sig i och hjälpa till ibland, även om ungarna inte ber om det.


Nu har jag klarat av tre dagar av den här helvetesmånaden, känns som en evighet kvar...
Dra ett djupt andetag. bit ihop. blunda. och spring...
Det är enda sättet.