Minnen....
Vi kan väl ha varit runt 14, 15 år eller så, jag och kompisen, när vi bestämde oss för att knäcka extra som barnvakter. Vi hade hört att det var lättförtjänta extrapengar, och hur jobbigt kunde det vara att passa småbarn liksom...?
Eftersom ingen av oss kände nån som hade barn som behövde passas så skrev vi lappar och tejpade upp på konsum och ica, med våra telefonnummer på små remsor som man kunde riva av och ta med hem.
Och så väntade vi.
Man kan tycka att ansvarsfulla föräldrar borde ha bättre omdöme än att låta vilt främmande tonåringar ansvara för deras små älsklingar, men faktum är att vi fick flera napp. Om det berodde på det glättiga 80-talet förde med sig nån slags godtrogenhet eller om vi helt enkelt bara hade formulerat oss på ett ovanligt moget och ansvarsfullt sätt på våra lappar har jag ingen aning om, men jobb fick vi.
När jag ser tillbaka på det med mina föräldra-ögon så kan jag nog säga att det inte var dom allra mest ansvarstagande familjerna som anlitade oss, det handlade oftast om ensamstående mammor som ville ha barnvakt medan dom gick ut på krogen, men ungarna var söta och rara och vi tjänade lite extra pengar, och det var det enda som var viktigt för oss.
En helg på våren för drygt 20 år sen hade jag gjort upp med en familj att jag skulle passa deras två pojkar i 8-10 års åldern i några timmar. Det var en Lördag och pojkarnas mamma och hennes pojkvän skulle hem till några kompisar och titta på hockey på tv.
Den här familjen hade blivit tipsad av en av mina andra barnvaktsfamiljer att jag skulle vara bra, och mamman hade bara ett par dagar innan bjudit hem mig på en fika för att bilda sig en uppfattning och avgöra om hon kunde lita på mig. Det kändes bra helt enkelt, det här var en seriös familj.
Vid 17-tiden på Lördag eftermiddag kom jag hem till dom och en timma senare skulle dom vuxna ge sig iväg. Dom lovade att vara hemma till 22 ungefär, så allt jag behövde göra var att ge ungarna mat och se till att dom kom in i tid och borstade tänderna innan dom gick och lade sig.
Piece of cake!
Klockan blev 22 och inga föräldrar kom hem.
Pojkarna hade jag fått i säng, och när klockan började närma sig 23 så ringde jag hem till mina föräldrar och talade om att jag skulle bli sen.
Strax efter det ringde pojkarnas mamma och sa att dom satt fast i en sommarstuga och att bilen inte ville starta, men dom skulle försöka komma hem så fort som möjligt.
Klockan blev midnatt, fortfarande hade dom inte kommit hem, men dom ringde igen och sa att jag kunde låna deras säng om jag blev trött.
Dom jobbade på att ta sig hem.
Vid 1-tiden ringde dom och sa att dom inte skulle kunna ta sig hem, och att dom skulle betala mig extra för att jag stannade hos pojkarna tills på morgonen.
Jag gick och lade mig. Vad kunde jag göra liksom...?
Vaknade vid 8-tiden på morgonen av telefonen. Det var mamman som ringde för att tala om att dom skulle få hjälp med bilen och att dom snart var på väg hem, och-dom-var-så-väldigt-tacksamma-om-jag-kunde-stanna-bara-någon-eller-några-timmar-till....
Jag ringde hem och rapporterade till mina föräldrar, som nog var ganska skeptiska till den här familjen vid det här laget och helst hade hämtat hem mig, men förstod att jag ju inte bara kunde lämna grabbarna hur som helst.
Hela dagen fick jag rapporter från pojkarnas mamma och styvpappa utan att varken se röken av dom eller få något egentligt besked.
Vid 20-tiden på Söndagen kom dom äntligen hem. Vid det laget hade jag tömt kylskåpat på allt som fanns att äta till pojkarna och själv var jag så hungrig att jag till och med hade kunnat äta burkskinka.
Styvpappan hade med sig pizza hem till familjen, jag fick ett par hundralappar extra för "besväret" och sen var jag äntligen fri!
Just den här söndagkvällen minns jag lika tydligt som om det var förra veckan det hände. Det var vårens första riktigt varma dag och det började bli grönt ute. Det doftade av blöt jord och varm asfalt, och jag kände mig vuxen på ett sätt som jag inte hade gjort innan.
Och lika fri som om jag suttit fängslad i månader.
Jag gick förbi ett hus där radion stod på och ur högtalarna hördes I Promised Myself med Nick Kamen.
Jag minns att jag småskrattade för mig själv hela vägen hem och undrade om nån skulle tro på mig när jag berättade om mitt surrealistiska dygn, när 3 timmars barnvaktade råkde bli 27....
Men.
Det var våren,
jag var 16 år,
jag var fri,
och jag hde några skrynkliga hundralappar i fickan som med all säkerhet snart skulle förvandlas till en handväska eller lite smink redan nästa dag.
Och Nick Kamens låt kommer alltid att påminna mig om den oslagbart underbara känslan.
Eftersom ingen av oss kände nån som hade barn som behövde passas så skrev vi lappar och tejpade upp på konsum och ica, med våra telefonnummer på små remsor som man kunde riva av och ta med hem.
Och så väntade vi.
Man kan tycka att ansvarsfulla föräldrar borde ha bättre omdöme än att låta vilt främmande tonåringar ansvara för deras små älsklingar, men faktum är att vi fick flera napp. Om det berodde på det glättiga 80-talet förde med sig nån slags godtrogenhet eller om vi helt enkelt bara hade formulerat oss på ett ovanligt moget och ansvarsfullt sätt på våra lappar har jag ingen aning om, men jobb fick vi.
När jag ser tillbaka på det med mina föräldra-ögon så kan jag nog säga att det inte var dom allra mest ansvarstagande familjerna som anlitade oss, det handlade oftast om ensamstående mammor som ville ha barnvakt medan dom gick ut på krogen, men ungarna var söta och rara och vi tjänade lite extra pengar, och det var det enda som var viktigt för oss.
En helg på våren för drygt 20 år sen hade jag gjort upp med en familj att jag skulle passa deras två pojkar i 8-10 års åldern i några timmar. Det var en Lördag och pojkarnas mamma och hennes pojkvän skulle hem till några kompisar och titta på hockey på tv.
Den här familjen hade blivit tipsad av en av mina andra barnvaktsfamiljer att jag skulle vara bra, och mamman hade bara ett par dagar innan bjudit hem mig på en fika för att bilda sig en uppfattning och avgöra om hon kunde lita på mig. Det kändes bra helt enkelt, det här var en seriös familj.
Vid 17-tiden på Lördag eftermiddag kom jag hem till dom och en timma senare skulle dom vuxna ge sig iväg. Dom lovade att vara hemma till 22 ungefär, så allt jag behövde göra var att ge ungarna mat och se till att dom kom in i tid och borstade tänderna innan dom gick och lade sig.
Piece of cake!
Klockan blev 22 och inga föräldrar kom hem.
Pojkarna hade jag fått i säng, och när klockan började närma sig 23 så ringde jag hem till mina föräldrar och talade om att jag skulle bli sen.
Strax efter det ringde pojkarnas mamma och sa att dom satt fast i en sommarstuga och att bilen inte ville starta, men dom skulle försöka komma hem så fort som möjligt.
Klockan blev midnatt, fortfarande hade dom inte kommit hem, men dom ringde igen och sa att jag kunde låna deras säng om jag blev trött.
Dom jobbade på att ta sig hem.
Vid 1-tiden ringde dom och sa att dom inte skulle kunna ta sig hem, och att dom skulle betala mig extra för att jag stannade hos pojkarna tills på morgonen.
Jag gick och lade mig. Vad kunde jag göra liksom...?
Vaknade vid 8-tiden på morgonen av telefonen. Det var mamman som ringde för att tala om att dom skulle få hjälp med bilen och att dom snart var på väg hem, och-dom-var-så-väldigt-tacksamma-om-jag-kunde-stanna-bara-någon-eller-några-timmar-till....
Jag ringde hem och rapporterade till mina föräldrar, som nog var ganska skeptiska till den här familjen vid det här laget och helst hade hämtat hem mig, men förstod att jag ju inte bara kunde lämna grabbarna hur som helst.
Hela dagen fick jag rapporter från pojkarnas mamma och styvpappa utan att varken se röken av dom eller få något egentligt besked.
Vid 20-tiden på Söndagen kom dom äntligen hem. Vid det laget hade jag tömt kylskåpat på allt som fanns att äta till pojkarna och själv var jag så hungrig att jag till och med hade kunnat äta burkskinka.
Styvpappan hade med sig pizza hem till familjen, jag fick ett par hundralappar extra för "besväret" och sen var jag äntligen fri!
Just den här söndagkvällen minns jag lika tydligt som om det var förra veckan det hände. Det var vårens första riktigt varma dag och det började bli grönt ute. Det doftade av blöt jord och varm asfalt, och jag kände mig vuxen på ett sätt som jag inte hade gjort innan.
Och lika fri som om jag suttit fängslad i månader.
Jag gick förbi ett hus där radion stod på och ur högtalarna hördes I Promised Myself med Nick Kamen.
Jag minns att jag småskrattade för mig själv hela vägen hem och undrade om nån skulle tro på mig när jag berättade om mitt surrealistiska dygn, när 3 timmars barnvaktade råkde bli 27....
Men.
Det var våren,
jag var 16 år,
jag var fri,
och jag hde några skrynkliga hundralappar i fickan som med all säkerhet snart skulle förvandlas till en handväska eller lite smink redan nästa dag.
Och Nick Kamens låt kommer alltid att påminna mig om den oslagbart underbara känslan.
Kommentarer
Trackback
