Summering med sorg
Det har varit en underlig helg det här...
Jag har sovit länge både Lördag och Söndag, fika med kollegan J i fredags, mysdag i blåbärsskogen med lillebror T med familj igår och IKEA med min gamla kompis M idag. Ungarna är hemma igen och hela den här helgen har haft alla tänkbara förutsättningar att bli en sån där underbart energigivande paus man så väl behöver.
Men så går en skruvad jävel och skjuter och spränger ihjäl en massa människor bara några timmar härifrån och hela världen blir helt plötsligt väldigt skrämmande och svart.
Jag är medveten om att det händer hemskheter i världen varje dag, och det är inte mer tragiskt för att det händer här, men på något naivt sätt har jag nog trott att vårt lilla hörn av världen har varit en säker plats att vara öppen med sina politiska åsikter.
Jag hade fel.
Flera av dom som sköts ihjäl var barn i samma ålder som mina söner, och jag blir tjock i halsen bara av att tänka på att det finns en massa mammor, pappor och syskon som för några dagar sen vinkade av sina tonåringar, för att nu aldrig mer få se dom.
En pojke sa i en intervju under helgen; "Jag har aldrig förlorat en närstående förr, då blir det ganska dramatiskt när man förlorar över 80 stycken på en gång..."
Jag har lite svårt att veta vad och hur jag ska känna efter vad som hänt. Å ena sidan tycker jag att man nog inte är riktigt mänsklig om man inte känner något alls efter en sån här händelse, å andra sidan råkar människor som jag inte känner över hela världen ut för mardrömssaker varje dag utan att jag känner det minsta...
Men klumpen sitter där den sitter, ibland i halsen och ibland i magtrakten.
Och kommer nog göra ett tag till.
Jag har sovit länge både Lördag och Söndag, fika med kollegan J i fredags, mysdag i blåbärsskogen med lillebror T med familj igår och IKEA med min gamla kompis M idag. Ungarna är hemma igen och hela den här helgen har haft alla tänkbara förutsättningar att bli en sån där underbart energigivande paus man så väl behöver.
Men så går en skruvad jävel och skjuter och spränger ihjäl en massa människor bara några timmar härifrån och hela världen blir helt plötsligt väldigt skrämmande och svart.
Jag är medveten om att det händer hemskheter i världen varje dag, och det är inte mer tragiskt för att det händer här, men på något naivt sätt har jag nog trott att vårt lilla hörn av världen har varit en säker plats att vara öppen med sina politiska åsikter.
Jag hade fel.
Flera av dom som sköts ihjäl var barn i samma ålder som mina söner, och jag blir tjock i halsen bara av att tänka på att det finns en massa mammor, pappor och syskon som för några dagar sen vinkade av sina tonåringar, för att nu aldrig mer få se dom.
En pojke sa i en intervju under helgen; "Jag har aldrig förlorat en närstående förr, då blir det ganska dramatiskt när man förlorar över 80 stycken på en gång..."
Jag har lite svårt att veta vad och hur jag ska känna efter vad som hänt. Å ena sidan tycker jag att man nog inte är riktigt mänsklig om man inte känner något alls efter en sån här händelse, å andra sidan råkar människor som jag inte känner över hela världen ut för mardrömssaker varje dag utan att jag känner det minsta...
Men klumpen sitter där den sitter, ibland i halsen och ibland i magtrakten.
Och kommer nog göra ett tag till.
Kommentarer
Trackback
