Livet hemmavid...

Min son, basketproffset, kanske kommer att behöva göra en bentransplantation. Håll med om att det låter obehagligt....
Nu är det inte hans ben, dom två långa tentakler han använder sig av för att ta sig fram, som behöver bytas ut, tack och lov.
Det är ett hål i skelettet i hans arm som behöver fyllas igen, och det gör man med genom att ta lite ben från hans höft, men det betyder en ny operation och en arm som återigen kommer vara gipsad i några veckor, och både stora J och jag hade hoppats att det skulle vara nog med sjukhusbesök snart.
Men så lätt ska det inte vara.

Julen som var kommer gå till historien som den minst juliga jag upplevt tror jag. Förkylningen innan och magsjukan strax efter hjälpte nog till att sudda ut det lilla av julstämning jag hade lyckats ta till mig, men det vete tusan om jag hade känt mig så värst mycket mer stämningsfull om jag varit frisk faktiskt....
Den här hösten har varit tung och jobbig och nu när jag hde en vecka ledigt så tog all energi plötsligt slut. Som om jag gått på reservtanken alldeles för länge utan att se varningslampan, och så helt plötsligt får soppatorsk.

Jag hoppas den här veckans soff-häng har gjort lite nytta, för på Måndag börjar ungarna skolan igen och då rullas hela vardagsmaskineriet igång igen, och jag kan bara blunda och hålla tummarna för att det kommer funka.
För vad är alternativet??
Vad skulle hända om jag inte orkar med allt? När det inte finns någon som kan ta över....?

Nåväl, nu är det kvällen och jag ska somna till Peter LeMarcs vackra röst om en stund, och drömma om sommaren! :)

Smu Gnut