Livet hemmavid...

Att livet inte blir som man har tänkt sig, eller att ens planer och drömmar krossas lika fort som man hinner säga hoppsan, det vet vi redan. Saker händer, som att barn blir sjuka, bilar går sönder, man blir av med jobbet eller drabbas av olika former av "katastrofer" i livet. Men man lär sig att ta det mesta,
och allt som inte dödar - härdar, det håller jag bestämt fast vid.

Dom förändringar som är svårast att hantera är när människor man tycker väldigt mycket om försvinner ur ens liv. Jag har fått mitt hjärta krossat av någon jag trodde var drömprinsen, och det fanns nog stunder då när jag inte trodde att jag någonsin skulle bli riktigt glad igen. Jag har haft en riktigt nära vän som jag trodde att jag skulle dela alla tankar med för resten av våra liv, men som det visade sig att jag inte ens skulle prata med på över tio år. Jag har förlorat ett fåtal nära på det mest slutgiltiga sätt som går. Cancer är en jävla människotjuv.

Varje gång det händer, så blir jag lite mer försiktig med att släppa in människor i mitt liv. Åtminstone nära inpå mig. Bränt barn, ni vet....
Men ibland möter man ändå människor som tar sig in i ens hjärta, och det konstiga är att i ens innersta mjukdelar blir man aldrig härdad. Tvärtom, så gör det nästan mer ont för varje gång man tror att man är på väg att förlora någon, och gamla ärr som rivs upp läks inte lika fort som dom gjorde när såren var färska en gång.

Jag har förhoppningsvis ett långt liv kvar att leva, och många fler människor att lära känna, och det vore orimligt att hoppas att jag aldrig någonsin kommer att känna mig övergiven av någon annan människa så länge jag lever.

Men jag hoppas att det dröjer länge innan det händer....