Livet hemmavid...

På jobbet så sitter jag med i något som kallas för "nyckelpersonsgruppen". Vi är en grupp på drygt tio personer från olika avdelningar och befattningar på företaget som har fått lite olika uppdrag av ledningsgruppen, bland annat att jobba fram en jämställdhets- och karriärutvecklingsplan.
På ett mycket mansdominerat företag så har det här varit en fantastikt givande uppgift, och med tanke på den mångfärgade skara människor vi är som träffas så kan det inte bli annat än bra diskussioner.
Dagens uppgift var att fördjupa oss i det här med chefsskap och ledarskap, och det finns mycket att säga där med. Hela förmiddagen var bokad för detta ändamål, och dom timmarna gick jättefort och vi hade fantastiskt trevligt!

Tillbaka på min avdelning så berättade jag om jämställdhetsplanen för några av kollegorna, och hoppades på lite positiv respons från dom, men herregud - vad hade jag väntat mig...?!

"öööh... det är väl bra som det är...?"
eller
"vaddå jämställdhetsplan...? är vi inte redan jämställda eller...?"
eller
"jaha... ska ni protestera nu...?"
eller
"jämställss... vaddå??"

Sagt av en ganska homogen grupp bestående av svenska män i åldern 25-50 år med likartad livssituation, utbildning, bakgrund, umgängeskrets och intressen.
Sen fortsatte den vanliga svadan av sportkommentarer, bilprat och halvrasistiska och smått kvinnoförnedrande skämt. Jag tycker väldigt mycket om dom, och känner absolut inte att jag måste tvinga på dom en diskussion dom själva anser överflödig.

Men det händer allt oftare att jag tar med min lilla lunchlåda och går och äter på en annan avdelning,
för att inte riskera mental uttorkning....