Livet hemmavid...

För exakt 17 år sedan, nästan på minuten faktiskt, så satt jag på sängkanten på ett rum på BB och tittade ner på en tolv timmar gammal lilla A och undrade hur i hela världen jag någonsin skulle kunna sova igen... Jag ville inte ta ögonen från honom, än mindre sova bort värdefull tid. Jag tyckte han var så perfekt. Jag till och med tyckte lite synd om dom andra mammorna omkring mig som inte hade fått lika fina barn.
Den natten sov jag ingenting. Jag satt där på sängkanten och tittade ner i plastbaljan på mitt perfekta lilla barn tills en stund efter midnatt, sen tog jag honom i famnen och gick och satte mig i den röda soffan i dagrummet istället, och där satt vi sen till morgonen. En barnmorska kom in till mig vid femtiden på morgonen och undrade om hon skulle ta lilla A en stund så jag kunde sova, men det fick hon inte. Jag var bara 19 år och visste ingenting om att vara förälder, men jag visste att det nog skulle ordna sig ändå, och att det där lilla knytet hörde hemma i mina armar. ♥

Idag har vi för sjuttonde gången firat den här lille pojken, som inte är så liten längre... När jag tittar på honom så tycker jag fortfarande att han är den finaste som finns i hela världen, den känslan har inte förändrats alls.
Det är bara almanackan (och spegelbilden...) som påminner om att snart halva mitt liv har gått sen den där dagen i Oktober 1993...