Att vara mamma...
När man blir förälder för första gången så är det en ganska omtumlande upplevelse och man drabbas av en massa nya känslor som det inte är alldeles lätt att hantera.
Rädsla var en av mina. Jag var rädd att inte räcka till och att jag skulle göra en massa fel, och rädd att andra skulle genomskåda min bluff och inse att jag inte alls var en så bra mamma som jag försökte ge sken av.
Rädd att mitt bästa inte var bra nog.
Beskyddarinstinkt var en annan känsla som jag förvånades över hur stark den var. Det här med att kunna offra sitt liv för en annan människa fick en helt annan betydelse.
Jag ville skydda dom från olyckor, från sjukdomar, från att vara ledsna, från att frysa och en massa andra saker som jag inte ens hade vetet att små barn behövde skyddas ifrån.
Och så är det den här ofattbara kärleken som det inte finns ord nog för att beskriva. Jag hade verkligen ingen aning om att det var möjligt att älska en liten människa på det sättet.
Ingenting av det här går över.
Min känsla av otillräcklighet finns där fortfarande, jag är fortfarande rädd att göra fel många gånger, jag önskar att jag kunde skydda dom mot allt otäckt och sorgligt så länge dom lever och jag älskar dom mer än nånting annat.
Så när stora J är trött och trulig och lärarna tycker att han verkar frånvarande och nonchalant så älskar jag honom precis lika mycket som när han var nyfödd och hjärtat svämmade över sådär tokmycket.
När stora A blir mer och mer självständig och vuxen så är jag - förutom stolt över honom - fortfarande livrädd att något ska hända
och när lilla J går till skolan med mungiporna pekande neråt och tycker att livet är jobbigt nu så skulle jag helst av allt vilja hämta hem henne igen, krama om henne och säga att hon får stanna i mammas famn resten av dagen.
Så är det.
