Livet hemmavid...

Jag har toklängtat efter den här helgen hur länge som helst. Första barnlediga helgen på sisådär en fem veckor och min plan var att sova, fika och umgås med mina syskon.
Låter inte så märkvärdigt men otroligt värdefullt och en väldigt viktig energirefill.

Jag älskar att ha mina barn omkring mig och vill inte ha livet på något annat sätt än det är just nu, men jag behöver dom här andningshålen när jag kan släppa allt som har med lövlingarna att göra i fyrtioåtta timmar. Inga lappar att fylla i, inga telefonsamtal från nån skola, ingen som behöver skjutsas på åt nåt håll, inga matsäckar att förbereda inför friluftsdagar, inga läxor att förhöra, inga pubertala humörsvängningar, inga basketmatcher, inga sena nätter när jag väntar på att den äldste ska komma hem och inga extra nattgäster som sitter och lanar till kl fem på morgonen.
Bara mig själv.
Och så blir det inte som jag hade tänkt då,
den här helgen heller...
Stora J stannar hemma hela helgen för han har basketmatch på Söndag morgon och det finns ingen annan förälder som kan skjutsa dom tio milen, och så fick jag höra att det är "min tur".
Jahopp.

Kanske jag låter lite gnällig när jag beklagar mig, kanske jag borde vara tacksam att jag har friska barn och allt det där, kanske jag borde vara medveten om att det finns många som har det mycket tuffare.
Kanske det.
Men det hjälps inte, jag känner mig lite lurad på min refill-helg.
Och toklängtar tills om två veckor.