Några ord från en hårt prövad morsa... :)
En av dom hittills struligaste arbetsveckorna hittills under mina år på det här företaget är snart slut. Äntligen!! Jag tänker flexa ut lite tidigare för att hinna skjutsa två tonårspojkar till ett basketläger i grannkommunen så min jobbvecka tar slut om två timmar redan.
Det är mer än jobbet som har trasslat den här veckan, även min mammaroll har prövats ganska hårt.
Det har till och med funnits ögonblick då jag tänkt att allt var så mycket lättare när barnen var små, och det hade jag aldrig trott att jag skulle säga....
Men faktum är att jag, när det gäller jobbet att uppfostra mina lövlingar, börjar närma mig målsnöret. Snart är dom färdigfostrade och då är det dom själva som ska ta ansvar för både sina beslut och sina handlingar, och innan dess vill jag veta att jag gjort vad jag kunnat för att guida dom in på rätt väg.
Och ibland kommer jag på mig själv med att tänka "hur i hela världen ska det här gå.....??"
Fast å andra sidan.....
Brist på engagemang och energi hos en 14-åring och en 17-åring kan ju knappast betraktas som något nytt under solen, och om man bortser en stund från att dom är lite o-peppade när det gäller skolan, och istället tänker på att dom är varmhjärtade, empatiska och kärleksfulla pojkar och att jag aldrig i hela världen hade kunnat önska mig bättre söner, så känns det helt annorlunda på en gång och jag känner att det såklart kommer gå alldeles utmärkt för dom här i livet!
Det är mer än jobbet som har trasslat den här veckan, även min mammaroll har prövats ganska hårt.
Det har till och med funnits ögonblick då jag tänkt att allt var så mycket lättare när barnen var små, och det hade jag aldrig trott att jag skulle säga....
Men faktum är att jag, när det gäller jobbet att uppfostra mina lövlingar, börjar närma mig målsnöret. Snart är dom färdigfostrade och då är det dom själva som ska ta ansvar för både sina beslut och sina handlingar, och innan dess vill jag veta att jag gjort vad jag kunnat för att guida dom in på rätt väg.
Och ibland kommer jag på mig själv med att tänka "hur i hela världen ska det här gå.....??"
Fast å andra sidan.....
Brist på engagemang och energi hos en 14-åring och en 17-åring kan ju knappast betraktas som något nytt under solen, och om man bortser en stund från att dom är lite o-peppade när det gäller skolan, och istället tänker på att dom är varmhjärtade, empatiska och kärleksfulla pojkar och att jag aldrig i hela världen hade kunnat önska mig bättre söner, så känns det helt annorlunda på en gång och jag känner att det såklart kommer gå alldeles utmärkt för dom här i livet!
Kommentarer
Trackback
