Om saknad
Härom dagen när jag röjde i en låda så hittade jag några foton som jag missat att sätta in i album. Det är kort från en maj-dag för snart fyra år sen, tagna på lilla J´s skola. Jag tror det var fritids som hade ordnat nåt med korvgrillning och fika och lilla J och hennes bästis S är söta som små godisbitar i sina rosa klänningar.
Den 31 Maj var det närmare bestämt, och just den detaljen slog mig nyss som ett slag i magen....
Lilla S ler på bilderna men man kan ana att hon gråter på insidan och hon ser så liten och lite rädd ut.
Hennes mamma dog dagen innan bilderna togs.
Hon hade varit väldigt sjuk och när hon somnade för sista gången så var det med familjen hemma omkring sig och förhoppningsvis med vissheten att det nog skulle ordna sig med allt det där hon aldrig skulle hinna slutföra själv...
Jag sörjde min kompis och stora och lilla J saknade sina bästa kompisars mamma länge, men våra liv forsatte ändå ganska oförändrat.
Men för lilla S och hennes storasyskon började ett nytt liv den där dagen, ett liv utan en mamma, och när jag tittar på korten och ser den där lilla rosa flickan, sex år gammal, som ser så vilsen och rädd ut inför den vetskapen, så önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden fyra år och ta henne i famnen...
*
Jag vet inte vad jag vill säga med det här egentligen, mer än att man ju aldrig kan veta.
Man gör nog rätt i att ta vara på tiden och göra sånt som är mer värdefullt än att försöka jobba ihjäl sig eller samla pengar på hög.
Kanske man inte har det där långa fantastiska livet framför sig som man ju tror.
Sov gott!
