Älskade vampyrbarn....
Det fanns klara fördelar med tiden när barnen var små, även om det tidvis var rätt jobbigt då också.
En av dagens bästa stunder var kvällen. Efter kvällsmat, bollibompa och "jag-vill-inte-gå-och-lägga-mig-proceduren", när dom hade krupit ner under täcket och man sjungit den sista god-natt-sången och man kramat och pussat god natt några gånger - då var det rätt skönt!
Då hade jag den där sköna känslan av att dom var i tryggt förvar och allt som vi möjligtvis bråkat om under dagen var glömt och förlåtet. Och även om jag alltid älskat mina barn ofantligt mycket så kan jag nog säga att jag alltid älskade dom lite extra mycket när dom låg där sött i sina sängar...
Numera så undrar jag ibland om det är vampyrbarn jag försöker uppfostra, för när jag börjar gäspa och klia mig i ögonen (strax efter bollibompa som vanligt....) så börjar min 16-åring så sakta vakna till liv på sitt rum, och ett par timmar senare, när jag är på väg att gå och lägga mig, så är han inte så sällan på väg ut nånstans....
Igår pratade vi om förtroenden och vuxenpoäng och vad han behöver göra för att få lite mer av den där högt eftertraktade friheten. Tror att vi kanske kom fram till något, men förstå varför jag är nojjig kommer han inte att göra förän han har egna tonårsbarn, och det han kommer att komma till insikt om då är att det kanske inte alltid bara handlar om tillit och förtroende när man ringer och tjatar och sätter gränser, bestämmer tider och ger utegångsförbud,
det handlar helt enkelt om den där kärleken som är för stor för att sätta ord på.....
En av dagens bästa stunder var kvällen. Efter kvällsmat, bollibompa och "jag-vill-inte-gå-och-lägga-mig-proceduren", när dom hade krupit ner under täcket och man sjungit den sista god-natt-sången och man kramat och pussat god natt några gånger - då var det rätt skönt!
Då hade jag den där sköna känslan av att dom var i tryggt förvar och allt som vi möjligtvis bråkat om under dagen var glömt och förlåtet. Och även om jag alltid älskat mina barn ofantligt mycket så kan jag nog säga att jag alltid älskade dom lite extra mycket när dom låg där sött i sina sängar...
Numera så undrar jag ibland om det är vampyrbarn jag försöker uppfostra, för när jag börjar gäspa och klia mig i ögonen (strax efter bollibompa som vanligt....) så börjar min 16-åring så sakta vakna till liv på sitt rum, och ett par timmar senare, när jag är på väg att gå och lägga mig, så är han inte så sällan på väg ut nånstans....
Igår pratade vi om förtroenden och vuxenpoäng och vad han behöver göra för att få lite mer av den där högt eftertraktade friheten. Tror att vi kanske kom fram till något, men förstå varför jag är nojjig kommer han inte att göra förän han har egna tonårsbarn, och det han kommer att komma till insikt om då är att det kanske inte alltid bara handlar om tillit och förtroende när man ringer och tjatar och sätter gränser, bestämmer tider och ger utegångsförbud,
det handlar helt enkelt om den där kärleken som är för stor för att sätta ord på.....
Kommentarer
Trackback
