Livet hemmavid...

Nu längtar jag efter min mormor.
Toklängtar!
Jag vill sitta i hennes kök och känna doften av kokkaffe och pelargoner och höra hur det knastrar i vedspisen, och jag vill krypa upp i hennes soffa och läsa gamla hundörade Sigge Stark-böcker och äta polkagrisar. Jag önskar att vissa saker kunde fortsätta att vara som dom alltid varit och jag önskar att endel människor kunde finnas för alltid.

Om bara jag blir lite friskare så åker jag norrut i mitten av veckan och tillbringar några dagar med henne.
Håll alla tummar ni har kära vänner.....

Igår, när jag kände mig som allra eländigast och det var syndast om mig i hela världen, så kom jag att tänka på hjältinnorna i dom där 75 öres-romanerna mormor har i bokhyllan. Dom blir nämligen också sjuka ibland, döende till och med mitt i all romantisk dramatik, men inte alls på samma sätt som vi vanliga dödliga som läser smörjan. När dom får feber så blir dom "blanka som skogstjärnar i blicken...", inte rödsprängda och påsiga som jag. Dom får "hektiskt röda kinder i sitt alabasterbleka ansikte..." och blir inte rödmosiga och svettblanka.

Jag tycker det är orättvist, jag vill också vara söt när jag är sjuk, allt är ju så jäkla eländigt som det är ändå utan att man ska behöva höra "Gå och lägg dig, du ser för jävlig ut..."

Men jag ska inte klaga. Det är så många människor som har erbjudit sig att hjälpa mig idag så jag blir rörd bara jag tänker på det, vilka vänner man har! Min mamma och lillasyster var det som till slut åkte och handlade åt mig så nu kan jag med gott samvete ta mitt svettblanka, rödmosiga, påsiga och grisbleka fejs och gosa ner mig i soffan igen.
Och så ska jag försöka bli frisk så jag kan åka och hälsa på min mormor om några dagar.