Livet hemmavid...

Det är hysteriskt mycket på jobbet nu, det vet ni redan som läser och jag tänker inte gå in närmare på hur och vad och allt det där, det handlar om att släcka ner ett affärssystem, migrera över data och starta upp ett nytt.
Och alla får ta sin del av bördan, tror inte att det är värre för mig än för nån annan, men jag har svårt att få alla pusselbitar att passa ihop nu.... Man skulle kunna säga att mitt jobb inte är kompatibelt med att vara singelmamma just nu, tror till och med man skulle kunna säga att mitt jobb inte är kompatibelt med ett privat liv utanför grindarna över huvud taget.
(...och nej, det är fortfarande inte HInseberg jag sitter på, det bara känns så....)

Startade igång datorn 06,45 imorse, gick och hämtade en hink med kaffe, tog ett djupt andetag och började min arbetsdag. Först tog jag högen med inköpsordrar och började sortera och sätta in i pärmar, gick över till nästa hög och började mata in ordererkännanden och uppdatera leveransdatum och priser och efter det högen med fakturor som skulle attesteras.
Allt sånt här tycker jag är ganska roligt, så länge jag får sitta ifred med mitt kaffe och radio värmland så mår jag rätt bra.
Men så är det inte riktigt.
Telefonen, som är en helvetes jävla uppfinning(!!!) ringer oavbrutet, folk springer ut och in på mitt kontor och vill ha hjälp att hämta arbetskläder och annat, kollegor kommer in och vill ha hjälp med ditt eller fråga om datt och en liten orange lampa blinkar till längst ner på skärmen en gång i minuten för att tala om att jag har hunnit få ytterligare ett mail som jag inte kommer hinna svara på...

Idag hade jag bara förmiddagen på mig till allt som skulle hinnas med för eftermiddagen har varit bokad för utbildning.
Framåt niotiden hade jag, tack vara tredje hinken kaffe, jobbat mig igenom en ansenlig hög med papper och lyckats koppla bort telefonen en stund. Tyvärr minskar inte stressmomenten genom att koppla bort ett kommunikationssätt, för då blinkar den jävla lilla orangea lampan en gång var tjugonde sekund istället och dom närmaste kollegorna meddelar sig via mobilen, så stressen började göra sig påmind genom en sån där dunk-huvudvärk ni vet, som om det står nån liten tomte och bakar plåt bakom pannbenet på en.

Precis när jag reste på mig för att släpa bort min hink till kaffeautomaten en fjärde gång så kommer en lasbilschaufför in genom dörren för att få sina fraktsedlar påskrivna, och precis då börjar jag blöda näsblod.
Det händer när jag är riktigt stressad och det är väl i och för sig en jäkla tur att det är näsan det rinner ut igenom och inte rätt in i hjärnan när det blir högtryck i tankebanorna, men det är förbannat opraktiskt. Men jag lyckades både skriva på fraktsedlarna och häva mig upp i trucken med en papperstuss för näsan och lossa pallen han hade med sig.

Sen rullade det på med telefonkonferans under lunchen så det fick bli en McD på väg till första eftermiddagskursen, utvecklingssamtal med lilla J och hennes fröken (som tycker att jag borde börja omprioritera - jo tjena...) mellan 15-16 och sen tre timmar utbildning till innan jag var klar med mina pass.
Jag vill poängtera här att den här övertiden inte på något sätt är frivillig, det är beordrad för alla och utbildningarna är obligatoriska, och när jag ringer till min chef med en papperstuss i näsan och med ett nasalt läte kväker fram att jag inte pallar det här tempot, att jag inte gör ett bra jobb och att jag behöver hjälp (!) så får jag till svar att det är likadant för alla och "ring om det blir panik" !!
(japp! att jag ringde nu vara bara för att säga heeej och prata bort en minut.....)

*suck*

Nu ska jag gå och kramas med mina lövlingar en stund och tanka energi för morgondagen!
Puss och Kram