Livet hemmavid...

Stora A har kommit in på nästan alla gymnasieprogram han sökt och jag är såklart väldigt stolt över min begåvade son!

Idag har vi suttit och gått igenom vilka program han ville tacka ja till och vilka han skulle avstå.
Ett av svaren skulle man lämna genom att logga in på en internetsida, uppge ett lösenord och klicka ja eller nej.
Inga som helst problem, det grejades på några sekunder.
Resterande svar skulle återsändas i pappersformat och vi tyckte det var lika bra att greja det också ikväll, så vi passade på att köpa frimärken när vi ändå skulle till affären för en stund sen.

I bilen på väg tillbaka så sitter A och tittar på frimärkena han håller i handen och så säger han;
- Eeeh.... hur sätter man fast dom här...?
Jag förstår inte frågan så jag bara tittar på honom med höjda ögonbryn.
A:  - Amen... är det typ klistermärken eller...?
Jag: - Jamen lille vän.... Frimärken?!  Du har väl klistrat frimärken förr??
A:  - Öööh... Nej...?

Och då börjar jag skratta så jag nästan kör av vägen, och det slår mig att det kan nog faktiskt stämma...
Vi skickar just aldrig julkort och han har aldrig haft nån gammal hederlig brevkompis, och all kommunikation i hans liv, som inte är verbal, sker via sms eller mail.
Han är helt enkelt en produkt av en digital tidsålder och har således tappat sådana basala funktioner som att sätta fast ett frimärke på ett kuvert.

Och jag vet inte om jag ska fortsätta skratta eller bli lite bekymrad över min mycket begåvade son...? :-D