1...2...3...
Sen nästan 11 år tillbaka har jag tre barn som jag gång på gång har fått räkna in, som en liten boskapshjord ungefär.
Så fort vi har gått ut genopm dörren - "en... två... tre! Japp, då går vi"
Eller in på en affär eller stormarknad - "en... två... tre! Nu uppför ni er ordentligt!!"
Eller på väg hem nånstans ifrån - "en... två... vart f*n är...? ok tre! Puh..."
För att inte tala om när vi befunnit oss i en storstad eller på ett tivoli - "en... två... tre! en... två... tre! en... två... *suck* tre...."
Det är svårare numera, och inte alltid så nödvändigt eftersom dom alla tre har sina egna liv parallellt med vårt gemensamma, men det händer fortfarande att jag räknar in dom.
Och det är fortfarande jobbigt när nån fattas i min lilla flock...
Idag hade vi bestämt oss för att gå på bio alla fyra och en timma innan filmen började räknade jag för första gången in dom för kvällen och fick bara ihop till två. *suck*
Så jag har ringt runt och frågat och åkt runt med bilen och letet, men ingen stora J nånstans. Till slut, fem minuter (!) innan filmen började hörde han av sig och talade om vart han befann sig så jag kunde åka och plocka upp honom.
Vi hann precis slå oss ner i stolarna innan dom släckte lamporna, och där i dunklet kunde jag till slut räkna in dom, en... två... tre!
Och njuta av en fantastisk film! :)
