Mina valpar
Jag känner mig lite som Jack Russel-tiken med valpar som jag och sönerna var och hälsade på igår.
Hon suckade lite uppgivet när hennes bebisar knölade runt och trängdes i korgen och inte gav henne en lugn stund, och jag kunde känna lite av hennes frustration och ana tröttheten i hennes ögon.
Men så fort någon av oss lyfte upp en av valparna i famnen så fick hon något oroligt över sig och släppte oss inte med blicken. Hon hade svårt att slappna av ända tills alla valparna återigen låg och trängdes runt henne.
Precis så är det med mig och mina valpar. Jag suckar över att jag aldrig har riktigt tyst omkring mig, alltid är det någon som är hungrig, behöver läxhjälp, vill ha skjuts någonstans eller kräver min uppmärksamhet på annat sätt. Och så detta eviga syskontjafs som kan driva mig till vansinne!
Men saken är den att jag ständigt går omkring och räknar in dom och känner av den där lilla oron när någon i kullen saknas, om det är stora A som är på stan en kväll, mellan-J som växelbor hemma hos kompisarna eller lilla J som är på semester med mormor och morfar.
Det är bra att dom växer och blir till självständiga individer, det tycker jag verkligen och är inte bara som jag säger, men på något sätt så blir jag lite lugnare så fort jag har alla omkring mig igen.
Jag har saknat lilla J massor och nu ska vi kramas en stund till innan det är kvällen för henne.
God natt med er! ♥
