Livet hemmavid...

1959 skrattade vi i genomsnitt 29 min om dagen och nu, femtio år senare, har den tiden sjunkit till 9 minuter/ dag.
Jag har ingen aning om var statistiken kommer ifrån men det var U på jobbet som berättade det idag. Det låter ju lite oroväckande och man undrar ju vad det beror på? Har vi tråkigare idag än för femtio år sedan eller går vi omkring och är lite smådeppiga mest hela tiden och skrattet liksom sitter för långt in? Jag har nog aldrig tänkt på hur mycket tid jag skrattar på en dag men jag tycker nog att det känns som mer än nio minuter.

Jag har några riktigt utflippade skrattminnen, ni vet dom där gångerna när man har ont i hela fejset efter en skrattattack och känner sig lite smått bakis på endorfiner bra länge efteråt. Men jag vet inte om det är den typen av skratt man verkligen ska sträva efter, för dom skrattanfallen får jag bara när jag är rätt trött och förvirrad och efteråt är man ju helt väck....

Jag och mamma skrattar ofta om vi gör något helt själva utan ungar eller annat ansvar. Och så skrattar jag och musketösrna ofta när vi umgås, en bilresa med dom behöver egentligen inte ha nåt mål, det är själva resan som brukar vara det mest minnesvärda. När jag umgås med min stora och aningen bullriga familj så skrattas det en hel del och dom numera ganska sällsynta tillfällen då jag och alla mina tre barn hittar på något tillsammans kan det också urarta till rena skrattfester.

Kanske det helt enkelt är så att vi lever lite för fort idag för att ta oss tid med dom där stunderna när skrattförutsättningarna är som störst...? Man umgås via facebook och mail och tror att man uttrycker en känsla med ett litet :-) ... Jag kunde i alla fall konstatera idag att även om jag inte alltid är jättelycklig över jobbet jag har så skrattar jag ganska ofta på dagarna och det är värt mycket. Den här veckan har det skrattats åt mig, och om det betyder att jag kan hjälpa till att öka någons dagliga skrattdos så kan jag gärna bjuda på det!! ;-)

Sov gott alla!
XX