För lite tid
För mycket kaffe och godis så jag kommer inte kunna somna än på en stund....
Hade tänkt prata lite med min stora pojke i helgen men det ges liksom inga tillfällen till det, han är omringad av sina kompisar mest hela tiden. Det är väl egentligen inget särskilt som måste diskuteras just nu, känns bara som att vi inte pratar så mycket nu för tiden, det blir mest korta kommandon, typ;
"Glöm inte äta frukost innan du går!", "Du ska vara hemma senast tio!", "Glöm inte nycklarna!", "Tappa inte bort nycklarna!!", "Var har du dina nyckar?" osv....
Jag vet ju att det är en förälders jobb att leva med ständigt dåligt samvete över såna här saker, men det känns inte bättre för det. Får väl ta en långtur med bilen nån dag, det är nog ett av dom bättre ställena för förtroliga samtal tror jag, som om ungarna slappnar av och kan vara lite mer öppna för att dom tror att dom inte har riktigt 100 % av morsans uppmärksamhet när hon måste köra bilen också.... :-)
Mellan-J är det lättare att prata om livet, kompisar och andra funderingar med, han tror att han är coola killen men är egentligen en riktig mjukis. Om han går och grubblar eller har funderingar över något, då syns det på honom. Och då är det bara att fråga så serverar han sina innersta tankar direkt. Jag hoppas han fortsätter vara sån!
För lilla J är mamma fortfarande förstahandsvalet när det gäller att prata om det mesta, men jag vet ju att det inte alltid kommer att vara så, och jag önskar att jag hade mer tid att bara finnas på plats när dom känner för att prata med mig.
Hon och jag har fortfarande våra stunder i bilen eftersom hon inte är gammal nog att cykla eller gå överallt, men det är inte heller länge till.
Jag skulle önska att jag inte började jobba förän vid 8-9 tiden på dagarna för då skulle vi ha tid att äta frukost ihop. Och jag skulle gärna komma hem vid 15-tiden på eftermiddagen så jag kunde ta en fikastund med dom innan alla försvinner iväg till sina kompisar, idrottsaktiviteter och annat som fyller både deras och mina eftermiddagar.
Istället så är jag på väg in i en hysterisk höst med hur mycket idiotjobb som helst, eftermiddagsförlagda utbildningar och beordrad övertid.
Och högre upp i näringskedjan tycks dom tro att allt vi behöver är lite pep-talk. "Vi måste se det som en utmaning, inte ett hinder..." På mitt språk betyder det "Du ska inte bara jobba, du ska vara glad och tacksam också!"
Eller "Nu måste vi vara flexibla!" Jag hör jättetydligt att dom menar "Nu blir det övertid!"
Allt jag vill ha är mer tid hemma med mina barn!!
Hade tänkt prata lite med min stora pojke i helgen men det ges liksom inga tillfällen till det, han är omringad av sina kompisar mest hela tiden. Det är väl egentligen inget särskilt som måste diskuteras just nu, känns bara som att vi inte pratar så mycket nu för tiden, det blir mest korta kommandon, typ;
"Glöm inte äta frukost innan du går!", "Du ska vara hemma senast tio!", "Glöm inte nycklarna!", "Tappa inte bort nycklarna!!", "Var har du dina nyckar?" osv....
Jag vet ju att det är en förälders jobb att leva med ständigt dåligt samvete över såna här saker, men det känns inte bättre för det. Får väl ta en långtur med bilen nån dag, det är nog ett av dom bättre ställena för förtroliga samtal tror jag, som om ungarna slappnar av och kan vara lite mer öppna för att dom tror att dom inte har riktigt 100 % av morsans uppmärksamhet när hon måste köra bilen också.... :-)
Mellan-J är det lättare att prata om livet, kompisar och andra funderingar med, han tror att han är coola killen men är egentligen en riktig mjukis. Om han går och grubblar eller har funderingar över något, då syns det på honom. Och då är det bara att fråga så serverar han sina innersta tankar direkt. Jag hoppas han fortsätter vara sån!
För lilla J är mamma fortfarande förstahandsvalet när det gäller att prata om det mesta, men jag vet ju att det inte alltid kommer att vara så, och jag önskar att jag hade mer tid att bara finnas på plats när dom känner för att prata med mig.
Hon och jag har fortfarande våra stunder i bilen eftersom hon inte är gammal nog att cykla eller gå överallt, men det är inte heller länge till.
Jag skulle önska att jag inte började jobba förän vid 8-9 tiden på dagarna för då skulle vi ha tid att äta frukost ihop. Och jag skulle gärna komma hem vid 15-tiden på eftermiddagen så jag kunde ta en fikastund med dom innan alla försvinner iväg till sina kompisar, idrottsaktiviteter och annat som fyller både deras och mina eftermiddagar.
Istället så är jag på väg in i en hysterisk höst med hur mycket idiotjobb som helst, eftermiddagsförlagda utbildningar och beordrad övertid.
Och högre upp i näringskedjan tycks dom tro att allt vi behöver är lite pep-talk. "Vi måste se det som en utmaning, inte ett hinder..." På mitt språk betyder det "Du ska inte bara jobba, du ska vara glad och tacksam också!"
Eller "Nu måste vi vara flexibla!" Jag hör jättetydligt att dom menar "Nu blir det övertid!"
Allt jag vill ha är mer tid hemma med mina barn!!
Kommentarer
Trackback
