Vit lögn eller inte?
Idag när jag kommer hem från jobbet så är det en ganska liten och rätt spak mellan-J som möter mig i dörren med orden;
"Vi måste prata mamma!"
Och det är inte utan att jag blir lite rädd när han säger så där, man undrar ju vad han har råkat ut för??
"Vi går in på mitt rum" säger han tyst.
"Jooo, förstår du.... när vi skulle gå till slöjden idag.... så glömde jag liksom det.... jag råååkade bara glömma.... så jag gick typ heeem då.... fast vi hade slöjd.... liksom...."
Och när det kommer tårar i ögonen på honom vid tanken på att hans fröken kan tro att han har skolkat, då blir jag lite rörd och vet inte om jag ska bli full i skratt eller bara ha medlidande med en liten förvirrad tolvåring...
Medlidandet tar överhanden och jag säger;
"Vi skriver en lapp till fröken och säger att du mådde dåligt och gick hem, och så skriver jag att både du och jag glömde bort att säga till!"
Så.
Nu kommer jag att ljuga för J´s fröken, jag har talat om för J att jag kommer ljuga för hans fröken och jag har hjälpt honom ur en situation som han själv var klumpig nog att hamna i och egentligen själv borde lösa.
Jag har känt mig lite som en dålig mamma i eftermiddag....
Men.
Så tänker jag så här också;
Om J gör bort sig och hamnar i en situation som i hans ögon är lite skrämmande, och hans första reaktion är att be sin mamma om hjälp istället för att slingra sig ur den med bortförklaringar, då känns det som att det kan vara värt en vit lögn för att visa att jag ställer upp för honom och alltid kommer att göra det.
Så är det förhoppningsvis mig han vänder sig till i fortsättningen när han gör bort sig också.
(Och så har jag tänkt så här, att om jag råååkar stämpla ut mig från jobbet vid lunch imorgon och går hem, för att jag har glömt bort att jag jobbar till fyra.... undrar om min mamma ringer och ljuger för min chef då...? :-D)
